Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samhällsutvecklingen 1560-1611 - Samhällsutvecklingen 1560-1611 - 2. Statsförvaltning, rättskipning och statshushållning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMHÄLLSUTVECKLINGEN 1560—1611
åt landsknektarna bereda anslag av mindre gårdar. På riksdagen
i Linköping beslöts, att i varje landskap ett visst antal ryttare
och knektar skulle underhållas, men man synes ej närmare känna
till, huru beslutet verkställdes. Under Johan III:s tid
underhöllos på detta sätt 7—8 fanor ryttare, omkring 30 fänikor
knektar; 1588 beräknades hela styrkan till omkring 15,000 man.
Ett fast befäl fanns för denna stam: fanorna hade sina
ryttmästare, fänikorna sina hövitsmän — de senare nästan utan
undantag, de förra emellanåt ofrälse — och därjämte underbefäl,
löjtnanter, fänrikar o. s. v., vilka alla underhöllos på samma sätt
som ryttare och knektar. Men därjämte funnos inhemska
»besoldningsryttare» anskaffade genom värvning, underhållna till en
början genom inkvartering men längre fram även de genom
anvisning på jord. När denna ordinarie rekrytering ej förslog,
fylldes behovet genom utskrivningar, som av Karl IX gjordes
till föremål, för riksdagsbevillning. Även andra utvägar
tillgrepos. Fogdarna ålades att utrusta ryttare, och av dem
bildades fogdefanan, prästerna mot slutet av Karl IX:s tid att utgöra
knektar, och för dessa »prästeknektar» tillsattes särskilda
hövitsmän. Karl IX gjorde år 1606 ett bekant försök att påä
frivillighetens väg öka sin krigsmakt. De ryttare och knektar, som till
häst eller fot frivilligt läto bruka sig i Livland, skulle få ständig
frälsefrihet på sina gårdar och föra gemensamt sköldemärke. Men
detta experiment med s. k. sköldknektar rönte ringa framgång.
Vid sidan av den adliga rusttjänsten, som bragte manskap till
adelsfanorna men mer och mer förlorade i betydelse, indrogos
sålunda snart sagt alla samhällsklasser i den militära
organisationen, och i nödens stund gällde det för varje vapenför man att
deltaga i försvaret.
Men denna inhemska krigsstyrka förslog icke, och under de
långa krigen värvades i större eller mindre utsträckning utländskt
krigsfolk. Karl IX särskilt tillgrep denna utväg, då hans krig
fördes i avlägsna trakter, i Livland och djupt inne i Ryssland.
En ström av utlänningar gick under hans tid till Sverige,
tyskar, engelsmän, skottar, nederländare, fransmän, till och med
spanjorer — en spanjor Alfonso Caho y Canuto åtnjöt en tid Karl
IX:s synnerliga förtroende och fick vid sin död ett särskilt »lov»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
