Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samhällsutvecklingen 1560-1611 - Samhällsutvecklingen 1560-1611 - 5. Samhällsklasser och levnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMHÄLLSKLASSER OCH LEVNADSSÄTT
åtminstone vore den mera försvarlig än att »vara ute på fribyte,
röva och taga från andra oförskyllt». Ett bevis på adelssläkternas
konsolidering kring bördsbegreppet ligger även däri, att
släktnamn i början av 1600-talet blevo vanliga. De togos i Sverige
som bekant i regeln efter vapenbilden.
I själva verket befann sig den svenska adeln i en brytningstid
och det icke blott i nyss anförda hänseende, genom
bördsbegreppets framträngande. Adelns mest effektiva plikt mot det allmänna
hade varit vapentjänsten till häst, men med krigsväsendets
utveckling, nya och billigare former för rytteris anskaffande, t. ex.
genom den ofrälse eller »gemena» rusttjänsten, och krigens
förlängning, blev den av allt mindre betydelse. Klagomålen över
dess bristfällighet upprepas oupphörligt. Redan under Johan III:s
tid förekom, att den ersattes genom ställande av fotfolk eller
avlöstes med penningar, och det senare blev under Karl IX:s regering
under några år det vanliga. Karl föreslog till och med, såsom
redan omnämnts, rusttjänstens upphörande mot att adelns bönder
underkastades samma skattskyldighet som kronans. I stället
framkom ett annat begrepp om adlig tjänst, nämligen i statens
ämbeten; i samma mån som uppmärksamheten fästes på dessa,
växte intresset å adelns sida, och i de förslag till adelsprivilegier,
som framlades för Sigismund, yrkades också med kraft på adelns
rätt både till högre och lägre statstjänster icke blott i rådet utan
även i kansliet, lantregeringen och domarbefattningarna. På ett
sällsamt sätt bröto sig de gamla och nya tankarna i Karl IX:s
uppfattning. Hans förslag om rusttjänstens upphörande rönte ej
framgång, och han yrkade i stället på dess fulla utgörande både
av arvegods och förläningar. Varje adelsman, hette det i hans
lagförslag, borde underhålla åtminstone en »stogång», sex ston och
en hingst, och sålunda vara beredd till tjänsten till häst; han
borde också hålla sina tjänstehästar på stall. Men i samma
förslag förekommo även de ryktbara stadgandena, att varje frälseman,
som ej så uppfödde sitt barn, att det antingen lärde bokliga konster
eller kunde brukas i hovtjänst, hade förverkat sitt frälse, samt att
en frälseman med rätta borde kunna läsa och skriva svenska och
finska (åtminstone ettdera) samt latin och tyska. Dylika anspråk
voro tydligen oförenliga, men Karl IX tog i varje fall hänsynslöst
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
