Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samhällsutvecklingen 1560-1611 - Samhällsutvecklingen 1560-1611 - 5. Samhällsklasser och levnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMHÄLLSKLASSER OCH LEVNADSSÄTT
skap lika många, ett i Småland, ett i Västergötland, ett i Uppland
och ett i Finland. Någon egentlig fara för allmogens frihet
kunde ett sådant förhållande ännu icke sägas innebära, även om
i större delen av det mellersta och södra Sverige (d. v. s.
Svealand och Götaland med Dalarne, Värmland och Dal
frånräknade) frälseegendomen beräknats utgöra omkring 30 %” av
det hela. Det fanns endast ett fåtal stora herrgårdar, och
den adliga jordbesittningen utgjordes till stor del av spridda
frälsehemman. Inom de olika landskapen bodde sedan
gammalt på medelstora sätesgårdar ett antal lågadliga ätter, vilkas
medlemmar åtnjöto ett hävdvunnet anseende och innehade en
ledande ställning. Den lägsta adeln skilde sig i levnadsvillkor
föga från bönderna, inbördes giftermäål förekommo alltjämt, och
av bönderna kunde många genom att göra krigstjänst förvärva
ett slags frälse, jämförligt med det adliga. Också framträdde
denna tid under hela folkets ansträngning för de krigiska
uppgifternas fyllande och den nationella självständighetens värnande
på gränsen mellan adel och allmoge den för Sverige
egendomliga ståndsbildning, som kallas krigsbefälet och som under sig
inbegrep även det meniga krigsfolket; alltifrån Johan III:s senare
år kallades den regelbundet till riksdagar. Fanornas ryttmästare
voro visserligen ofta adelsmän, men fänikornas hövitsmän i regeln
ofrälse. I synnerhet inom högadelns krets förvärvade sig
visserligen åtskilliga, både män och kvinnor, ett dåligt rykte som
stora bondeplågare eller vinningslystna ockrare, men å andra
sidan klagades under slutet av 1500-talet över huru bönderna,
t. ex. i Västergötland, gärna sköto sig in under adelns gårdar
för att komma i åtnjutande av de adliga underhavandenas
förmåner och självsvåld. Den tyngsta bördan för bönderna vid
sidan av skatterna och kanske större än dessa voro
skjutsfärderna, och här gjorde sig, trots alla förbud, den starkares rätt
oupphörligen gällande. Den svenska allmogens frihet och
inflytande var i alla fall ett faktum och väckte, såsom förut
erinrats, polackernas oblandade förvåning och förakt. Vad Karl
IX gjort för att värna denna dess ställning framgår av den
föregående skildringen, och hans kraftiga, men grova uttryck hade
vid riksmötena mer än en gång hälsats av böndernas instämmande
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
