Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samhällsutvecklingen 1560-1611 - Samhällsutvecklingen 1560-1611 - 5. Samhällsklasser och levnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMHÄLLSKLASSER OCH LEVNADSSÄTT
enda gång vid svårare anfall av dåligt lynne dristade sätta i fråga
dess rätt därtill.
De sociala förhållandena voro sålunda allt framgent mycket
enkla i det svenska samhället ännu vid 1600-talets början.
Missbruk av adelns förmåner förekommo visserligen och framkallade
klagomål, men några ståndsstrider hade ännu icke utbrutit.
Man finner icke några tecken till att frågan om adelsprivilegierna
intresserat andra än konungen och adeln själv. Vad som saknades
var en stark och självständig borgerlig medelklass. Hade
konungamakten haft en sådan att stödja sig vid, kunde med det svenska
samhällets sammansättning i övrigt frågan om de adliga friheterna
måhända redan nu fått en tillfredsställande lösning. I stället
förblev det till adelns krets, som kronan huvudsakligen hade att
vända sig, när det gällde att fylla de stora behov av duglig kraft,
som snart på alla områden yppade sig. De ofrälse förmågor,
som framträdde, funno med sina intressen förenligt att låta sig
upptagas inom adeln, och snart kunde Axel Oxenstierna åt adelns
nya uppgift giva sin ryktbara formulering: »Vår högsta rättighet
är den att få bekläda offentliga ämbeten i riket, men denna
rätt är mödosam, och till den lockar oss statens väl.» Sålunda
framväxte så småningom den adliga byråkrati, vilken för Sveriges
samhällsskick varit så utmärkande.
Levnadssättet undergick icke några större förändringar under
1500-talets senare hälft och företedde i det hela samma drag
som på Gustav Vasas tid. Även i de stora slotten var inredningen
medeltidsaktigt obekväm. Kakelugnar eller järnugnar förekommo
sällan, stolar likaså, men väggfasta bänkar voro ännu vanliga.
Glasrutor voro dyrbara och ganska sällsynta. Vid högtidliga
tillfällen behängdes väggarna med tapeter eller »drätter», i
vardagslag voro de vanligen nakna. Ännu långt fram på 1600-talet
skildra utländska resande med förvåning bostädernas enkelhet
även hos den högre adeln och prästerskapets främste, biskoparna.
26—201267. Sveriges historia. V.
401
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
