Note: This work was first published in 1977, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Tashkurgan - den gamla porten till Kina på Världens tak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Shan är 7 719 meter och Muztaghata 7 546. Vägen går bara
några kilometer från sovjetgränsen. Det sista passet var på 4 650
meter. Nu är vi nere på 3 700 meter. Jag är valhänt märker
jag. Jag har börjat känna av höjd numera.
Här går den gamla vägen över Världens tak. Den som tycks
sväva mellan himmel och jord som pilgrimerna Hui Sheng och
Sung Yun påpekade att folk brukade säga. De drog härförbi för
snart femtonhundra år sedan. Men det var en gammal och
upptrampad väg redan då. Långt innan den var en av sidenvägarna
var den lapis lazuli-väg mot öster och jade-väg mot väster.
Vägen över dessa berg är många gånger beskriven. Här drog
resenärer av alla de slag fram. Hit förlade också kinesiska
historieberättare de vildaste äventyr. Den verklige Hüan Tsang
vandrade här genom dalen för trettonhundra år sedan och
kring honom växte legenderna till dess Wu Cheng-en på
femtonhundratalet skrev "Kung Markatta" och här i bergen lät
kung Markatta besegra Vita-ben-demonen. Den berättelse Mao
Tsetung älskade men som Chiang Ching försökte få stoppad
när den framfördes som Shaoshingopera. Hon misstänkte –
med all rätt – att det var henne folk tänkte på när de såg den
till skönhet förklädda Vita-ben-demonen. Det är en gammal
och sägenomspunnen väg.
Nu dansar alltfler och fler. Män och kvinnor träder fram
inför musiken och börjar dansa. De dansar med styrka och
stolthet. De gamla männen – de vitskäggiga – rör sig med
avvägd stramhet. Sist jag såg män dansa på detta sätt var norrut i
Albanien. Vägen häruppe över Världens tak binder oss
samman. Det är nu sjuhundra år sedan den unge Marco Polo kom
ner den här dalen från väster. Han skulle sedan berätta om
Pamir att:
"Inga fåglar flyger här på grund av höjden och kylan.
Och jag försäkrar er att på grund av denna starka kyla är
elden icke så stark här och värmer icke och maten kan icke
kokas så väl."
Det var tidigare på året han var här. Ty fåglar finns. Men det
han skriver om de goda betesmarkerna:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
