Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvita kitonen, — du vet hvem jag menar — hade just
passerat forbi och styrt sin kosa dit upp. Mitt öga hade helt
naturligt stannat på den punkt, der hon försvunnit, och som
denna låg högt upp från den plats, der jag befann mig,
så såg det väl ut, som om jag hade kikat på stjernorna.
— Nå än se’n då?
— Sedan? — Jo, Aristokles stod bakom mig, när
jag efter en stund såg tillbaka, och fäste på mig en sådan
der drömmande blick, som du vet att jag afskyr; och . .
— Och sedan skref han till dig det der epigrammet?
— Det gjorde han, men det var också det sista han
skref till mig. Jag hade nemligen den oartigheten att
skratta åt honom, när han lemnade mig det.
Detvaroför-sigtigt gjordt af mig; ty jag måste bekänna, att jag från
den stunden alldeles förlorade mitt välde öfver Aristokles
och ådrog mig dessutom en lexa af min syster, som . . .
— Alkmene?
— Just af henne. Hon sade, att om hon ägde en
sådan ynglings kärlek, som Aristokles’, så skulle hon väl
icke göra den till föremål för sitt åtlöje, — och dessutom
tillade hon, att jag alls icke vore så synnerligen älskvärd;
och när jag frågade henne, om Aristokles vore älskvärdare
än jag, svarade hon med en blick, som rent af
förargade mig.
— Nå, hur gick det sedan? — frågade Siramias
oroligt.
— Jo, sedan gick det så, att nu skrifver Aristokles
epigrammer till Alkmene och har skänkt henue en prydlig
afskrift af «Eros och Psyche», med en tillegnan, som gjort
henne alldeles yr i hufvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
