Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom min hand till förening för lifvet, alltför snart inse,
att jag dock icke vore den fullkomlighet, som han älskar.
Och då skulle hans kärlek kanske förvandlas i hat.
— Stackars Alkraene, det skall aldrig hända.
— Nej, broder, det skall aldrig hända; och på det
att det aldrig skall komma att inträffa, skall jag aldrig
gifva min hand åt Aristokles.
— Således åt Simraias?
— Icke heller. Jag älskade en; han kan och får
icke älska mig. De odödlige gudar tilläto honom endast
att älska det fullkomliga. Kom, broder, och låt oss gål
Jag är trött.
Aristokles och Simraias hörde de försvinnande
fotstegen af Alkmene och hennes broder. Det blef tyst på
Kri-tobulos’ gård.
De begge vännerna sågo på h varand ra. Aristokles
var blek. Simmias fattade hans hand och sade:
— Jag borde vredgas på dig, broder, men jag kan
det icke. Dig älskar hon, och du skulle icke älska en
sådan engel tillbaka?
Aristokles teg, men hans ansigtsfårg täflade med den
hvita muren, vid hvilken han stod.
— Jag måste alltså — återtog Simraias — för alltid
lemna detta hopp, som de senaste åren närt i mitt hjerta.
Alkraene skall aldrig tillhöra mig. Och dock, ljufva
flicka, skall du blifva själen i mina sånger; din bild skall jag
alltid på nytt uppfånga i spegeln af min poesi, och så
skall du med eller mot din vilja tillhöra mig och blifva
herrskarinnan i den verld, jag skapar omkring mig.––––––-
Phoibos Apollon! — tillade den unge skalden, och en tår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
