Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fyllde dervid hans. öga — Jag tackar dig, att du gaf mig
sångens gåfva; den har räddat mig!
— Hon skall blifva herrskarinna i den verld du
skapar omkring dig — upprepade Aristokles med en egen
tonvigt. — Hvad skall jag säga? Min poetiska verld
saknar ju naturlighet och sanning, och jag skulle förfalska en
sådan bild, som hennes! Aldrig! Jag måste skapa en
ny verld.
Det led mot morgonen. Aristokles hade för ett par
timmar sedan återkommit till sin faders villa. Här satt
han nu allena på sitt rum med korslagda armar och
blickade ut i den tysta natten. Stjernorna hade redan börjat
blekna for den annalkande gryningen.
De två eller tre timmar han tillbragt i denna
ställning hade varit timmar af begrundning och oaflåtlig
sjelf-pröfning.
— Hon hade rätt: — sade han nu för sig sjelf—min
kärlek liknar min poesi, och begge sakna naturlighet. Det
är ej heller underligt hvad den senare angår, ty jag
lånade ju icke mina färger från naturen; jag tog dera ur denna
inre drömda verld, hvilken så ofta föresväfvat mig såsom
ett dunkelt, obestämdt — jag vet ej om jag skall säga
framtida eller tillförene. Det är fåfängt, att med dessa
färger söka måla en bestämd och fattlig verklighet.
Och min kärlek? Alkmene, har jag icke älskat dig?
Ville jag ej gifva mitt lif och, om jag kunde, ännu mera,
blott för dig? Och dock, Alkmene, du hade rätt äfven i
denna punkt. Det var din skönhet, som jag älskade, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
