Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väg i skogen! Så fort, att hans bleka kinder
färgades av rodnad, hade Sorgbarn ilat bland
granarna längs insjöns strand, till dess han kom till
en sammangyttrad hop av branta klippor, väldiga
delar av ett berg, som urtidens krafter
söndersprängt, och vars stycken nu på villsamt sätt stodo
lutande mot eller vältrade på varandra.
Sorgbarn inträngde i irrgångarne bland dessa
klippor, klättrade än upp än ned och stod
äntligen i en grotta, dit endast matt dager letade sig
väg mellan hällar, slängda som tak över lutande
granitblock. Käck hade följt gossen på hans bland
ris och snår knappt skönjbara stig.
Grottan var bebodd. En mossbädd, klädd
med skinn av skogens djur, följde de
oregelbundna väggarna. En flat sten gjorde tjänst som
bord i hålans mitt. På golvet lågo en båge, en
bunt pilar och ett svärd, och där bredvid svedda
grenar på en hög av kol och aska.
Två skepnader sutto i skymningen där inne,
när Sorgbarn kom med Käck. Den ena var en
man, mager, svartbrun och skumt blickande ur
ihåliga ögon. Den andra var en kvinna, mörk
och mager likasom mannen. Båda tego och
stirrade framför sig. Onämneligt lidande suckade i
varje drag av denna kvinnas anlete; trånande
smärta hade tecknat linjerna av hennes gestalt.
Men skönhet låg ännu, ett blekt, händöende
skimmer, över denna bild av sorgen: en vemodig
skönhet, påminnande om sin egen stundande förintelse.
– Sorgbarn är här, sade mannen, ty kvinnan
hade icke hört ljuden av gossens steg, icke ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
