Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den sista nattvandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stundtals varit dyster, så var han det nu hela dagen,
från morgonen till natten. Han magrade förfärligt;
hans ögon voro insjunkna, hans kinder tomma,
varje dag plöjde en fåra i hans panna, varje timme
göt olja på den hemska elden i hans blick.
Tjänarne darrade, när han nalkades, fru Helena
vågade icke mer fråga, vad som tärde honom, ty
han tycktes likasom ana, när en sådan fråga
svävade på hennes läppar, och avlägsnade sig då
ur hennes grannskap. Han var kall för sin makas
sorgsna blickar, skydde hennes smekningar och
hade icke ögon för sin lille son. Sällan talade han
ett ord till någon.
Fru Helena yppade för priorn sitt bekymmer
över herr Erlands tillstånd och rådslog med honom
om vad som borde göras till hans räddning, ty
ögonskenligt var, att detta svårmod förde honom
med brådskande steg mot graven. Priorn beslöt
tala öppet med riddaren och ålägga honom en
fullständig bikt.
– Vilar en synd på din själ, min son? Eller
vad är det, som gör dig förtvivlande? Ruva icke
på din smärta! Ur henne torde annars komma
lekamlig och evig död! Fly i Guds och kyrkans
sköte! Se, hon står ju villig att taga din skuld
och din sorg på sina axlar!
Så talade priorn till riddaren. Men denne
svarade: – Förfölj mig icke med sådana ord,
fromme fader! Säg det än en gång, och jag
lämnar er och flyr till andra bygder! Låt mig vara!
När tid bliver, skall jag bikta.
En annan gång, då riddaren syntes något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
