Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den sista nattvandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lugnare till sinnes, yttrade han till priorn: – Min
själ är full av sönderslagna bilder. Jag mödar
mig att åter sammansätta dem; därför grubblar
jag nu så mycket. När tavlan är färdig, då ser
jag vad jag vill se; då vet jag vad jag vill veta.
Först då kan jag bikta, ty icke kan man bikta det
okända.
Under dessa dagar betjänade Sorgbarn, som
vanligt, herr Erland. Men fristunder hade
Sorgbarn numera inga, ty riddaren ville knappt förlora
honom ur sikte. Bittra stunder hade Sorgbarn
dess flera. Riddarens ögon fäste nästan ständigt
på gossen en blick, vari tillbakahållet hot, fruktan
och vild misstanke lågade. Han bevakade varje
Sorgbarns ord, varje hans rörelse. När de voro
ensamma, hände, att han steg upp, kramade
Sorgbarns armar och lyfte honom från golvet för att
slunga honom tillbaka mot dess stenar. Men han
sansade sig, och allt slutade därmed, att de blå
märkena på Sorgbarns armar voro flera.
Även Sorgbarn led mycket. Hans kinder voro,
om möjligt, blekare än förr, hans kropp var nästan
en skugga. Men han uthärdade tåligt riddarens
misshandlingar, räknade dagens timmar och tänkte
med fröjd på natten, när detta hemska ansikte åter
skulle varda vänligt, dessa vilda blickar blida och
denna stumma mun kalla honom son och slösa
med försäkringar om kärlek. Natten var
Sorgbarns dag, och dagen var hans natt. Om dagen
satt hans moder ensam med den tyste Assim i
skogen; om dagen voro hans fader och han själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
