Sorgbarn höll sin ed.
Och Singoalla -- hon som redan försonat sig med tanken på evig skilsmässa och död -- ack, hon glömde snart sitt beslut, då riddaren återvände följande natt vid Sorgbarns hand och anropade henne att stanna. Han sade sig vara vansinnets och Helenas om dagen; han ville vara sällhetens och Singoallas om natten. Han kallade henne maka och bad henne hålla den ed hon svurit på Alakos bild, om ock han själv av onda makter drivits att bryta sin. Huru ljuva voro ej hans smekningar för den arma, vars allt han varit från hennes första ungdomsår! Huru sköna voro ej dessa nätter, genombävade av det lönnliga, då de viskade med varandra i grottan eller i oändlig trånad sutto, hand i hand, på bäckens strand! Singoalla kunde icke motstå; hon stannade och framlevde timmarna i svärmiska drömmar.
På tjugonde dagen efter pilgrimens ankomst till Ekö slott återvände han ur skogen med nattvardsbägaren i hand. Den överlämnades åt priorn, och alla förundrade sig över uppenbarelsens sanning och botgöringens kraft.
Men med riddar Erland timade en förändring, med varje dag tydligare. Hade han förut stundtals varit dyster, så var han det nu hela dagen, från morgonen till natten. Han magrade förfärligt; hans ögon voro insjunkna, hans kinder tomma, varje dag plöjde en fåra i hans panna, varje timme göt olja på den hemska elden i hans blick. Tjänarna darrade, när han nalkades, fru Helena vågade icke mer fråga, vad som tärde honom, ty han tycktes liksom ana, när en sådan fråga svävade på hennes läppar, och avlägsnade sig då ur hennes grannskap. Han var kall för sin makas sorgsna blickar, skydde hennes smekningar och hade icke ögon för sin lille son. Sällan talade han ett ord till någon.
Fru Helena yppade för priorn sitt bekymmer över herr Erlands tillstånd och rådslog med honom om vad som borde göras till hans räddning, ty ögonskenligt var, att detta svårmod förde honom med brådskande steg mot graven. Priorn beslöt tala öppet med riddaren och ålägga honom en fullständig bikt.
-- Vilar en synd på din själ, min son? Eller vad är det, som gör dig förtvivlande? Ruva icke på din smärta! Ur henne torde annars komma lekamlig och evig död! Fly i Guds och kyrkans sköte! Se, hon står ju villig att taga din skuld och din sorg på sina axlar!
Så talade priorn till riddaren. Men denne svarade: -- Förfölj mig icke med sådana ord, fromme fader! Säg det än en gång, och jag lämnar er och flyr till andra bygder! Låt mig vara! När tid bliver, skall jag bikta.
En annan gång, då riddaren syntes något lugnare till sinnes, yttrade han till priorn: -- Min själ är full av sönderslagna bilder. Jag mödar mig att åter sammansätta dem; därför grubblar jag nu så mycket. När tavlan är färdig, då ser jag, vad jag vill se; då vet jag, vad jag vill veta. Först då kan jag bikta, ty icke kan man bikta det okända.
Under dessa dagar betjänade Sorgbarn sorn vanligt herr Erland. Men fristunder hade Sorgbarn numera inga, ty riddaren ville knappt förlora honom ur sikte. Bittra stunder hade Sorgbarn dess flera. Riddarens ögon fäste nästan ständigt på gossen en blick, vari tillbakahållet hot, fruktan.och vild misstanke lågade. Han bevakade varje Sorgbarns ord, varje hans rörelse. När de voro ensamma, hände att han steg upp, kramade Sorgbarns armar och lyfte honom från golvet för att slunga honom tillbaka mot dess stenar. Men han sansade sig, och allt slutade därmed, att de blå märkena på Sorgbarns armar voro flera.
Även Sorgbarn led mycket. Hans kinder voro, om möjligt, blekare än förr, hans kropp var nästan en skugga. Men han uthärdade tåligt riddarens misshandlingar, räknade dagens timmar och tänkte med fröjd på natten, när detta hemska ansikte åter skulle varda vänligt, dessa vilda blickar blida och denna stumma mun kalla honom son och slösa med försäkringar om kärlek. Natten var Sorgbarns dag, och dagen var hans natt. Om dagen satt hans moder ensam med den tyste Assim i skogen; om dagen voro hans fader och han själv olyckliga; men natten kom med berusande sällhet åt dem alla.
Med riddaren gick det därhän, att han föll i en feber, varunder han en gång rusade upp ur sängen och var nära att genomstinga Sorgbarn med sitt svärd. Gossen räddades av priorn och en annan munk, som vakade vid den sjukes säng. Riddaren talade under feberyran mycket om en grotta och om en kulle, på vilken en gran växer; han kallade Sorgbarn stundom son, stundom en liten djävul. I få ord: hans feber var svår och hans hjärna uppfylld av förvirrade bilder.
Under dessa dagar väntade Singoalla förgäves sin riddare; men Sorgbarn besökte sin moder ofta.
Då herr Erland åter var frisk, beslöt han bikta. Priorn förskräcktes icke litet när riddaren yppade att han var besatt av två djävlar: den ene uppenbarade sig för honom lik en kvinna; den andre hade antagit Sorgbarns skepnad, utan tvivel för att därigenom håna pilgrimen och hans fromma värv.
Pater Henrik kallade riddaren i hemlighet till klosterkapellet och besvor de onda makterna att vika. Riddaren kände sig lättad och trodde sig vara fri.
Men följande dygn hade det onda återvänt. Då riddaren vaknade om morgonen påminde han sig att han hela natten varit plågad av de bägge avgrundsandarna.
Icke lång tid därefter hände en natt att herr Erland vaknade, ej i sin säng, utan i skogen. Nejden lystes av ett blekt månljus, men då han häpen skådade omkring sig, såg han en flyende, som liknade Sorgbarn. Huru hade de kommit in i skogen? Han gav sig icke tid att grubbla häröver, utan skyndade efter vålnaden. Men när riddaren öppnat dörren till tornkammaren, låg den lille pilgrimen på sin matta.
Från denna stund återfingo herr Erlands tankar sin första riktning. Han arbetade flitigt med att sammansätta de sönderslagna bilderna i sin själ till ett fattligt helt. Han samlade alla sina hågkomster från nattens drömmar, jämförde dem med varandra, valde det överensstämmande, förkastade tills vidare det andra, iakttog med förnyad uppmärksamhet Sorgbarns uppförande och beslöt att vaka under nätterna.
Men detta beslut var han likväl icke mäktig att hålla. När kvällen kom, kände han sig så slapp, att han omöjligt kunde jaga sömnen från sina ögonlock. Att sova ensam med Sorgbarn ålade honom hans löfte.
Småningom, efter outtröttligt grubbel lyckades riddaren få sin tavIa färdig. Hon var en hemsk mosaik, hoplappad av sprängda, orediga minnen, men gav dock i sin helhet en aning om verkligheten.
Från kvällarna och det halvvakna tillstånd, som föregår sömnen, påminde han sig mer och mer att två skuggor rörde sig fram och åter över hans panna, och att Sorgbarns ögon lyste mellan dessa skuggor som stjärnor mellan moln.
Han påminde sig vandringar i skogen vid Sorgbarns sida och sökte om dagen återfinna den stig, han trodde sig hava trampat om natten. Men hågkomsten gäckade honom, minnet gycklade, och han gick alltid åt helt andra håll, stundom milslångt, än åt det, som förde till klippbrottet.
Han erinrade sig även målet för dessa vandringar och mötena med Singoalla; men minnena av dessa förmälde sig med allt det fasansfulla, hans inbillning fäst vid den bruna hedningaflickan, och omgåvos därför liksom av ett tjockt töcken, varur de hemskaste bilder skymtade.
Men hans misstankar mot Sorgbarn voro nu rotfästa. Han rusade på en plan. Varje afton han gick till sängs hoppades han kunna utföra den. Men Sorgbarnls kraft segrade. Den lilles hela jordiska omklädnad syntes upplösa sig i denna hemliga kraft.
Den fyrtionde dagen från Sorgbarns ankomst till Ekö slott var inne. Det var en mulen dag med regn och blåst. Insjöns böljor skummade, skogens toppar böjde sig, skyarna samlade sig kring klippornas branter. Solen sjönk ned bakom svarta och gulbleka moln. Kvällen kom, och den dystre grubblaren gick till sin tornkammare, följd, som alltid, av pilgrimen. Men dessförinnan hade riddaren dolt en välslipad jaktkniv i sin livrock.
Herr Erland gick till sängs. Sorgbarn lade sig på sin matta. Sanduret viskade, vindflöjlarna på talket gnisslade, insjöns vågor brusade.
Riddaren hade sagt, förrän han lade sig, att han var mycket trött. Också somnade han genast i sin naturliga sömn. Det hörde Sorgbarn av hans andedrag.
Då smög pilgrimen till riddarens säng, och hans små magra händer rörde sig som genomskinliga skuggor över den vilandes panna ned mot hans bröst...
Men endast några sekunder. Riddaren satte sig upp.
-- Nu verkade kraften hastigt, sade den lille till sig själv. Stig upp och följ mig! manade hans milda röst.
Riddaren steg upp. Sorgbarn fattade hans hand, förde honom nedför trappan, över det skummande sundet och in i skogen.
-- Det är en ryslig natt, sade gossen, vars lockar fladdrade för vinden. Hör, huru det tjuter omkring oss! Det blåser så kallt. Tänk, om träden falla över oss, fader! Låt oss skynda!
-- Vart förer du mig? frågade riddaren betänksamt.
-- Till vem annan skulle jag föra dig än till min moder, till Singoalla? sade Sorgbarn, förundrad över frågan.
-- Singoalla är således din moder?
-- Ja visst... Vad du i afton talar besynnerligt!
Riddaren måtte insett, att hans frågor icke voro rätt ställda, och att här vore klokare att tiga än tala, ty han vandrade länge tyst vid pilgrimens sida.
Så kommo de allt djupare in i skogen.
De mörka sönderslitna skyar, som, likt spillror av ett i stormen förgånget skepp, kringdrevo på himmelen, läto som oftast månen gjuta över nejden en gul, sjuklig belysning. Trädens fram och tillbaka gungande grenar och fläktande löv bredde ett dallrande, av tusen skuggor och dagrar flätat gallerverk över de belysta delarna av skogsmarken; där syntes alla föremål leva, röra sig och hoppa i spöklikt virrvarr. Men där träden voro lummigare och stodo tätare, låg kolmörker över vandrarnas stig.
Vad är det som lyser där borta djupare in bland trädens stammar? Det är icke månskenet; det är de röda flammor, som spridas av tjärbloss. I skogen ljuda röster, som icke äro vindens. Och hör deras rop:
-- Alako, förbarma dig! Alako... Alako...
Sorgbarn förskräcktes. Riddaren mumlade: -- Avgrundsandarna hava i natt stämt möte.
-- Fader, sade gossen och tryckte sig närmare intill honom: jag är rädd... det är en ryslig natt... skydda mig!
Fader! upprepade Erland för sig själv, det var ett besynnerligt ord av denne besynnerlige pilgrim från avgrunden. Frukta icke, tillade han högt och grep hårt om gossens arm; ingen skall kunna taga dig ifrån mig.
Så vandrade de vidare under knakande, stönande och klagande träd, genom blekgult månsken och svarta skuggor. Alltjämt, om än på större avstånd, ljödo rop av många röster: Alako! Alako! I stormens vin, i insjöns brus, i månljusets spökfärg, i själva de jagande molnens skepnader lät sig förnimma något ovanligt och dödsbådande.
Alako! tänkte riddaren, i det han föraktligt lyssnade till detta rop; vad betyder det ordet? Var hörde jag det förr? Å, jag vet... besvärjelseordet, som slog min själ i länkar. Men i natt ljuder det förgäves. I natt äro alla besvärjelser vanmäktiga mot mitt beslut.
Han stannade och såg vredgad och rysande upp till månen, vars fläckar tydligare än annars tecknade ett ansikte -- ett ansikte, präglat av hemlighetsrik outrannsaklighet. Riddaren lyfte en arm med knuten näve mot den tyste skådaren däruppe, och hans själ talade inom hans sammantryckta läppar: Du, du, som med silverskärans fördömda gåva band anden i min släkt vid anden i dig, i natthimmeln och skogsdjupen! Du, som hämnas vår omvändelse till Herren Krist med att hetsa hednakvinnan, den svartögda vampyren, att suga min hjärtsaft! Alako du!
De voro nu nära klippbrottet.
-- Sorgbarn, är vägen till din moder lång? frågade herr Erland, i det han i livrocken trevade efter sin dolk.
-- Du talar nu åter underligt... Liksom du icke visste detta, sade Sorgbarn och betraktade sin faders ansikte. Det var ej sådant det plägade vara, när den hemliga kraften verkade i honom. Det var dystert som om dagen, ja mörkare, hemskare.
En förfärande misstanke flög genom gossens själ. Han stannade och utbrast, medan hans inre bävade:
-- Herr Erland, vi återvända till slottet. Följ mig!
-- I sanning ett löjligt infall, sedan vi gått ut och vandrat så länge i storm och mörker för att träffa din moder! Nej, fromme pilgrim, vi fortsätta vår väg. Vi måste väl snart vara vid målet.
-- Vi återvända! Jag befaller dig!
-- Ha, du skämtar lustigt. Är icke du min tjänare? Är icke jag din herre? Vem av oss befaller?
Intet tvivel återstod. Den hemliga kraften, på vilken den lille vägvisaren litat då han sade: »jag befaller», verkade icke. Sorgbarns vilja var ej den rådande. Riddaren var vaken; på det såg Sorgbarn en bekräftelse i hans vilda ögonkast.
Gripen av dödsångest föll han ned framför riddaren, omfattade hans knän och bad:
-- Herr Erland... fader... gör mig icke illa!
-- Vad fruktar du? Har du fått dåligt samvete? Se så, inga narrstreck! Upp, min gosse, och för mig till din moder!
Erland fattade gossen våldsamt i armen och ryckte honom upp.
-- Ja, jag skall visa dig till henne. Men... du vill väl icke döda henne? Du vill väl icke min moder något ont?
-- Tänk ej på hennes trygghet; tänk på din egen, sade riddaren. Nå, lyder du, eller vågar du trotsa?
-- Herr Erland, jag Iyder... jag lyder gärna. Men lova...
-- Tyst! ropade riddaren och drog, ur stånd att längre dölja sin sinnesstämning, jaktkniven ur slidan. Du är din moders medbrottsling, och så sant som hon sugit livskraften ur mitt hjärta lovar jag, att hennes eget hjärta skall i denna natt skälva på udden av min kniv. Och dig lovar jag, att om du ett ögonblick tvekar att visa mig vägen till henne, skall jag döda dig och finna vägen själv. Och träffar jag henne icke i natt, skall i morgon jakthornet smattra, kopplen lössläppas och skallgången draga sin kedja kring den djävulska trollkvinnan. Hon skall icke undkomma mig. Fresta fördenskull icke mitt tålamod med ett ord vidare! Minns för ditt eget bästa den lydnadsed du svurit mig! Framåt!
-- Nej, nej! utbrast Sorgbarn med styrkan av ett nödrop och omfattade än en gång riddarens knän. Denne lossade våldsamt hans armar och sparkade honom med hat och avsky ifrån sig.
-- Usling, som jag med ett knytnävslag kunde krossa! Upp, säger jag, och för mig till målet för vår vandring! Lyd eller dö!
-- Fader, skona mig! Döda mig icke!
-- Fader! upprepade riddaren med ökat raseri. Du som med sataniska trollkonster länge trälbundit och fördärvat min själ, du som är ett helvetets avskum, en bastard av djävul och häxa, vågar du skända en kristen man med fadersnamnet! Du skall dö med din moder. För sista gången bjuder jag dig: upp och visa mig vägen!
Och då gossen icke rörde sig, grep riddaren hans arm och släpade honom med sig. Sorgbarns lemmar stöttes mot trädrötter, sargades av törnbuskar. Smärtan och förskräckelsen framtvungo kvidande ljud från hans läppar, men hans klagan och det svaga motstånd han försökte, uttömde den i blodiga drömmar frossande riddarens tålamod. Han stannade, betraktade sitt offer med en blick av omätlig avsky och stötte dolken i dess bröst.
Han hade gått några steg från stället, som färgades av Sorgbarns blod då han stannade och sade till sig själv:
-- Fader! Vilken lögn!
Han gick åter några steg, men stannade och upprepade:
-- Fader! Vilken oförlåtlig, grym, förfärlig lögn! Jag skall återvända och ropa i hans öra: Du ljög! Jag är icke din fader... Jag skall ropa: förbannad vare du för denna lögn!
Ett svart moln drog förbi månen och lämnade nejden i mörker. Men riddaren tyckte sig höra rosslingar såsom av en döende och lät vägleda sig av dem. Hans fot stötte mot en kropp. Han lutade sig över den. I detta ögonblick var molnet borta. Månen sken på ett ansikte, som ej var Sorgbarns, ett rysligt förvridet, blåblekt ansikte, stänkt av blodfradga. Det var en okänd, svartmuskig karl. Hans bröst var naket och riddaren, som häpen betraktade honom, såg på detta den store mandråparens märken: bölder och svarta fläckar.
-- Pesten! mumlade riddaren med bleknande läppar.
Han reste sig upp och gick vidare utan att veta vart. Han förde handen till pannan, inom vilken blodet brusade genom en förvirrad hjärna. Än påskyndade han sin gång; än stannade han och såg upp mot den gulbleka, vemodiga månen. Han gick utan tanke och utan mål. Han hörde trädens löv viska ord, än rysliga, så att han spratt till därvid; än hånande, så att han skar tänderna av vrede och ryckte de löv, som viskat så, från deras grenar; än lustiga, så att han gapskrattade; än sorgsna, så att han fällde tårar.
Men besynnerligast viskade till nattvandraren, som nalkades henne, granen där uppe på kullen, på mötenas ställe vid skogsbäcken, ty dit ledde slumpen hans steg. Hon stod där uppe, som fordom, smärt, rak, stolt och trotsig mot stormen. Sörjde hon över den brustne anden, den förtärda gestalten, som förr, men i ädlare former än hennes, bar prägeln av hennes egen kraft och stolthet? Eller hånade hon honom? Han visste icke vilketdera, men han ville veta det och lyssnade, och medan han lyssnade, förnam han där uppifrån eller inifrån sin egen barm någon hågkomst som ljöd:
-- Det vinkar på kullens topp; är det granen, som rör sina dunkla grenar? Är det nyponbusken, som böjer sig, medan vinden plockar hans vitröda blommor? Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar, då hon väntar den hon älskar? Jag vet det icke, men anar mycket och är lycklig... Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymning vilar över nejden...
Bah, varför upprepa denna visa? Att nu sjunga den har ingen mening. Det är icke hån och icke medlidande, utan ren betydelselös barnslighet att så göra. Man kan varken vredgas däröver eller skratta. Därom var nattvandraren enig med sig själv. I detsamma påminde han sig dolken, som han ännu bar i handen, och då han i månskenet synade klingan, tänkte han:
Det skulle verkligen kunna vara blod av mitt blod.
Han slångde vapnet ifrån sig och tyckte, att han dock var rätt lycklig, som fått sitt väsen söndrat i så många delar, att han icke visste, vilken som vore han själv. Delarna av den styckade ormen leva ett förtvivlat rörligt liv, innan de styvna och varda döda bitar av något, som förr hade sammanhang. Men att de sträva till återförening, såsom sagan påstår, kunde nattvandraren icke fatta. Han för sin del ville ingen återförening. Bäst vore förintelsen, och han borde egentligen skratta åt allt, då han nu visste, att pesten ginge över världen och skulle utrota det mördareyngel, som vimlar i stoftet. Sedan finge gräsen och blommorna växa i fred för djurens tänder, och ingen yxa skulle fälla träden, som fritt finge fläta sina grenar till ett enda valv över den stilla tigande jorden. Då vore paradiset återställt i all sin härlighet. Men måtte då ingen Adam och Eva komma och fördärva det igen! På en ny Adam skulle följa en ny Kain som dödade sin broder, och på Kain fäder, som dödade sina söner, och söner, som dödade sina fäder. Under sådana oklara tankar fortsatte riddaren sin vandring kors och tvärs i skogen.
Så hände fram mot dagningen, att han såg ett eldsken och ställde
kosan dit.
