Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den sista nattvandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
månljusets spökfärg, i själva de jagande molnens
skepnader lät sig förnimma något ovanligt och
dödsbådande.
Alako! tänkte riddaren, i det han föraktligt
lyssnade till detta rop, vad betyder det ordet?
Var hörde jag det förr? Å, jag vet ...
besvärjelseordet, som slog min själ i länkar. Men
i natt ljuder det förgäves. I natt äro alla
besvärjelser vanmäktiga mot mitt beslut.
Han stannade och såg vredgad och rysande
upp till månen, vars fläckar tydligare än annars
tecknade ett ansikte – ett ansikte, präglat av
hemlighetsrik outrannsaklighet. Riddaren lyfte en
arm med knuten näve mot den tyste skådaren där
uppe, och hans själ talade inom hans sammantryckta
läppar: Du, du, som med silverskärans
fördömda gåva band anden i min släkt vid anden
i dig, i natthimmeln och skogsdjupen! Du, som
hämnas vår omvändelse till Herren Krist med att
hetsa hednakvinnan, den svartögda vampyren, att
suga min hjärtesaft! Alako du!
De voro nu nära klippbrottet.
– Sorgbarn, är vägen till din moder lång?
frågade herr Erland, i det han i livrocken
trevade efter sin dolk.
– Du talar nu åter underligt ... Likasom du
icke visste detta, sade Sorgbarn och betraktade sin
faders ansikte. Det var ej sådant det plägade
vara, när den hemliga kraften verkade i honom.
Det var dystert som om dagen, ja mörkare, hemskare.
En förfärande misstanke flög genom gossens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
