Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den sista nattvandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själ. Han stannade och utbrast, medan hans
inre bävade:
– Herr Erland, vi återvända till slottet. Följ
mig!
– I sanning ett löjligt infall, sedan vi gått
ut och vandrat så länge i storm och mörker för
att träffa din moder! Nej, fromme pilgrim, vi
fortsätta vår väg. Vi måste väl snart vara vid
målet.
– Vi återvända! Jag befaller dig!
– Ha, du skämtar lustigt. Är icke du min
tjänare? Är icke jag din herre? Vem av oss
befaller?
Intet tvivel återstod. Den hemliga kraften,
på vilken den lille vägvisaren litat, då han sade
»jag befaller», verkade icke. Sorgbarns vilja var
ej den rådande. Riddaren var vaken; på det såg
Sorgbarn en bekräftelse i hans vilda ögonkast.
Gripen av dödsångest föll han ned framför
riddaren, omfattade hans knän och bad:
– Herr Erland ... fader ... gör mig icke illa!
– Vad fruktar du? Har du fått dåligt samvete?
Se så, inga narrstreck! Upp, min gosse,
och för mig till din moder!
Erland fattade gossen våldsamt i armen och
ryckte honom upp.
– Ja, jag skall visa dig till henne. Men...
du vill väl icke döda henne? Du vill väl icke min
moder något ont?
– Tänk ej på hennes trygghet, tänk på din
egen, sade riddaren. Nå, lyder du, eller vågar du
trotsa?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
