Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Dagningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då han sent omsider återvände, bar han den
döende gossen i sin famn och lade honom vid
Singoallas fötter.
*
Visst kunde det varit krångligt nog att leta
sig fram och klättra bland dessa om varandra
vräkta klippblock och hällar, helst nattetid vid
osäkert månsken; men det gick likväl helt lätt,
och riddaren tyckte, att han mer än en gång förr
gjort det rönet och ägde en viss vana därvid.
Han endast undrade, att han i sin gosseålder, då
han strövade så mycket i skogen och företrädesvis
uppsökte och älskade dess dunklaste gömmor,
dock icke gjort närmare bekantskap med denna
lustiga stig, som lovade föra in i bergkungens
slott.
Nu, var han ej långt från grottans öppning.
Då hejdades han av en tanke, att han ju gick ute
denna natt för att fortsätta hednaguden Tors verk
och döda skogens argaste troll, den förledande
jättekvinna, som sugit livskraften ur hans hjärta.
Men så påminde han sig pesten, som var kommen
över världen för att utrota allt levande och
sålunda gjorde allt annat dödande överflödigt, ja
småaktigt och befängt. Och så erinrade han sig
den bleke gossen och ordet fader och dolken,
som, drypande av veropande bloddroppar, slängdes
i en buske, och granen på kullens topp och
sången: »Ljuvt är att möta sin flicka, ljuvligast då
skymningen vilar över nejden.»
Detta var en förvirrande blandning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:47:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/singoall/0154.html
