Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minnen, och riddaren kunde icke reda dem. Nåväl,
varför icke förhålla sig likgiltig mot dem alla,
varför fästa den ringaste vikt vid något förflutet,
närvarande eller tillkommande? Man är ute och
vandrar för vandringens egen skull, man bryr sig
icke om ett mål för sin färd, man går in i den
här grottan, därför att man råkat rikta sina steg
åt det hållet och ej för något annat. Man är en
strömbädd för en städse rinnande flod av
föreställningar, men man låter floden ha sitt lopp och
söker icke kvarhålla någon av hans böljor.
I en sådan känslostämning gick riddaren vidare
och steg med likgiltig hållning in i grottan.
Han såg sig omkring. Bredvid honom stod,
lutad mot väggen, en mörk man, som på honom
fäste glödande ögon. Men detta besvärade icke
riddaren. Det var återigen ett av dessa intryck,
för vilka man kan vara alldeles likgiltig. Men
längre bort i grottan såg han något annat. Han
såg en kvinna, skönare än hans inbillning kunnat
skapa, sorgsnare, där hon knäböjde över den döde
gossen, än all den sorg som riddaren kunnat tänka
sig – ty den sorg han hitintills sett hade alltid
varit blandad med svaghet och begär efter tröst
eller ock med förtvivlan eller ock med vrede, men
denna sorg var enkel och oblandad och intet annat
än sig själv. Han igenkände hos denna kvinna
anletsdrag, som han älskat och hatat, avgudat
och fördömt; för hans minne uppgingo tavlor av
solsken och blomsterdoft, skiftande med andra av
natt och förfäran. Han kände sig ånyo förvirrad.
Då hörde han den mörke mannens röst, som sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
