Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Signalsystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
växlar eller korsa tågvägar för andra å stationen anslutna banor. Då
tågföljden regleras genom s. k. linjeblockering, äro utfartssignaler därjämte
erforderliga för att angiva, när framförliggande linje är klar fram till
nästa station eller blockpost.
En signalanordning av annan innebörd än huvudsignalerna utgöra
försignalerna, vilka uppsättas på visst avstånd framför huvudsignalerna med
uppgift att i förväg varsko föraren och möjliggöra för honom att i tid
vidtaga nödiga mått och steg för att stanna tåget, då huvudsignal visar
»stopp». Behovet av försignaler sammanhänger med siktförhållandena. Är
sålunda sikten över inf artssignalen till en station begränsad genom
terrängförhållanden eller skymmande föremål, måste försignal anordnas,
såvida icke tågen skola behöva framföras mot huvudsignalen med hastigheten
så begränsad, att de hinna stoppas vid huvudsignalen, om denna skulle
visa »stopp». Å linjer med stark trafik innebär en dylik
hastighetsnedsätt-ning mycket stora praktiska olägenheter, varför anordnande av
försignal i regel är att föredraga. Med hänsyn till den tillfälliga inskränkning
i huvudsignals siktbarhet, som alltid uppstår vid dimma eller snöyra, har
det visat sig nödvändigt att å linjer med stor tåghastighet och ett flertal
viktiga tågförbindelser anordna försignal till varje infartssignal, även
om siktförhållandena under normala förhållanden skulle vara
gynnsamma.
2. Huvudsignaler
Redan i de första år 1890 utförda säkerhetsanläggningarna användes
som infartssignaler semaforer, vilka vid behov utfördes tvåvingade för
att kunna visa särskilda signalbilder för huvud- och sidotågväg.
Körsignal till huvudtågvägen visades med en vinge riktad snett nedåt och
till sidotågväg med båda vingarna riktade på ovannämnda sätt.
Stoppsignal visades med den övre vingen i vågrätt läge, varvid den undre
vingen var ställd parallellt med masten. Nattetid visades stoppsignal med
rött sken och körsignal med ett respektive två gröna sken. Detta
signalsystem har sedan alltjämt bibehållits, endast med den år 1915 fullt
genomförda ändringen, att signalvingarna i körställning äro riktade snett uppåt
i stället för nedåt.
För att med olika signalbilder kunna särskilja även olika sidotågvägar
infördes sedermera trevingade semaforer, med vilka kunde visas tre olika
körsignalbilder. En vinge gäller då för huvudtågväg samt två och tre
vingar för olika sidotågvägar.
Även som utfartssignaler kommo semaforer till användning, varvid
dylika med två eller tre vingar användes, då utfart är möjlig från samma
spår eller spårgrupp till flera olika linjer. Körsignalbilden angiver då,
till vilken linje utfarts väg är lagd.
En ofta påtalad svaghet i nyssnämnda signalsystem består däri, att
semaforernas körsignalbild för sidotågväg nattetid förändras till
körsignalbild för huvudtågväg, om den ena av lamporna slocknar.
Malmslättskommissionen framhöll faran härav och påyrkade ändring, så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
