Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Säkerhetsanläggningar för stationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre lätt bliva utsatt för försummelse i brådskande fall, då dess
utförande kräver, att den inspekterande för övriga göromål avlägsnar sig
från platsen. En långt gående ökning av trafiksäkerheten innebär
därför den i moderna anläggningar anordnade automatiskt verkande
spårkontrollen medelst spårledningar, som direkt förhindra, att körsignal
visas för infart på ett av vagnar upptaget spår.
Grundprincipen för en spårledning är, att rälsskenorna inkopplas som
ledare i en strömkrets, bestående av, förutom skenorna, ett relä jämte
ledningar till skenorna samt en strömkälla, vilken inkopplas i
rälsledningens andra ände. Rälsledningen tjänstgör som elektrisk ledning för
överföring av energi från strömkällan till reläet. I ledningen mellan
strömkällan och reläet är inkopplat ett motstånd, som begränsar
strömtillförseln till spåret. Då ett tåg eller en enstaka vagn inkommer å
rälsskenorna i spårledningen, uppstår en förändring av strömkretsen.
Strömmen passerar genom hjulaxlarna, vilkas motstånd är litet i förhållande
till såväl reläets motstånd som isolationsmotståndet genom ballast och
syllar. Härigenom minskas strömtillförseln till reläet, så att dettas
ankare faller och omkopplar med reläankaret förbundna kontakter. Dessa
i sin ordning påverka signalerna för infart på det med spårledning
försedda spåret, så att dessa visa »stopp», så länge reläet är fallet.
Då spårledningar första gången kommo till användning i vårt land,
hade desamma redan långt förut i stor utsträckning använts i Amerika
och England och betraktades där som en betydelsefull och nödvändig
säkerhetsanordning. Spårledningarnas tekniska sida var därför i allt
väsentligt redan löst, och det gällde endast att anpassa desamma till här
rådande speciella förutsättningar. Vid bedömande av en spårlednings
användbarhet som säkerhetsanordning är det först och främst
nödvändigt att taga hänsyn till den ledningsförmåga hos hjulaxlarna eller det
s. k. shuntvärde, som med säkerhet kan påräknas å de fordon, som skola
befara spårledningen. Denna ledningsförmåga är i viss grad beroende
av hjultrycket hos vagnarna. Vid svenska järnvägar förekomma
avsevärt mycket lättare vagnar än de, som användas i Amerika, vadan för
svenska förhållanden avsedda spårledningar måste konstrueras med
hänsyn till mindre ledningsförmåga hos hjulaxlarna, d. v. s. högre
shuntvärden än de i Amerika tillåtna. Att förutsätta så höga shuntvärden,
som är praxis i England, har å andra sidan icke ansetts erforderligt,
då man i Sverige icke behöver räkna med lika lätt och för spårledningar
ofördelaktig vagnpark. Kravet på alltför höga shuntvärden medför
ökade kostnader på grund av nödvändigheten att inskränka
spårledningarnas längd, varigenom antalet spårledningar på en given sträcka
måste ökas.
Spårledningar hava under de senare åren allt oftare tagits i anspråk
i säkerhetsanläggningar och möjliggjort koncentration av skötseln av
dylika i en omfattning, som icke vore tänkbar utan detta hjälpmedel.
Manövrering av växlar och signaler på ett par kilometers avstånd från
ställverket har i flera fall använts med gott resultat. Utom vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
