Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lokens underhåll och skötsel
- II. Vagnstjänsten
- Vagnparkens utnyttjande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan praktiskt taget alla vattenstationer elektrifierats, erfordras ej
vidare särskilda pumpare.
Slaggning av lok utfördes tidigare på vissa ställen av lokpersonalen
med biträde av stallpersonal samt på andra ställen helt och hållet av den
senare personalen. Under krisåren, då eldningsarbetet försvårades av
mindre lämpligt bränsle, befriades lokpersonalen från slaggningsarbete
vid lokens slutstationer. Sedan bättre lokbränsle åter kommit till
användning, har sedan år 1928 införts den ordningen, att slaggningsarbetet i regel
endast efter särskilt sträng tjänstgöring eller t. ex. då tidtabellstekniska
skäl därtill giva anledning, överlåtes till stallpersonalen.
Vid elektrisk drift har minskningen i putsningsarbetet samt
bortfallandet av arbetet med kol- och vattengivning samt slaggning haft till följd,
att den för stationär lokskötsel (underhållsarbeten härvid ej medtagna)
erforderliga personalen nedbringats till mindre än hälften emot vid
ångdrift.
II. VAGNTJÄNSTEN
VAGNPARKENS UTNYTTJANDE
I 1906 års minnesskrift omtalas, att för de viktigaste snäll- och
persontågen i regel användes ett tågsätt mera än som enligt tidtabellen var direkt
behövligt i avsikt att härigenom den grundligare städningen å
hemstationerna skulle kunna äga rum på dagen. Ett dylikt mindre effektivt
utnyttjande av personvagnarna förekommer ej numera, och användas i den
dagliga tjänsten ej flera tågsätt än som oundgängligen betingas av vid
ändstationerna erforderlig vagnskötsel.
För långväga tåg, som på en dag eller en natt framgå mellan begynnelse- och
slutstationerna, användas alltså blott tvenne vagnsätt. Av genomgående vagnar i tågen
Stockholm—Berlin måste för varje tågpar 3 vagnsätt samtidigt vara i trafik, och
erfordras för sträckan Stockholm—Narvik 4 vagnsätt. Särskilt å sistnämnda sträcka
gående vagnar utnyttjas synnerligen intensivt, i det att en del av desamma under
cirka 3 1/2 dygns bortovaro från Stockholm — bortsett från tåguppehållen å vägen —
stå stilla i Narvik endast ungefär 7 timmar. Vintertiden måste dock för sistnämnda
vagnar ofta en extra överliggningsdag anordnas i Stockholm för avlägsnandet av
snö och is samt alltså 5 vagnsätt hållas i trafik.
För alla vagnar utom dem i de ordinarie vagnsätten gäller, att
desammas utnyttjande till alldeles övervägande del är beroende av sådana mer
eller mindre irrationella förhållanden som fluktuationerna i person- och
godstrafikens omfattning och riktning. Några fasta planer för dessa
vagnars utnyttjande kunna därför icke uppgöras.
Vid 25-årsperiodens början användes ångfinkor i stor utsträckning,
särskilt i de blandade tågen. Efterhand har emellertid denna tågtyp alltmer
försvunnit, samt dess funktioner uppdelats å persontåg och rena godståg.
Detta gör, att användningen av ångfinkor å linjer med ångdrift nu är
obetydlig. Vid låg yttertemperatur användas dock ångfinkor sist i
personförande tåg av sådan storlek, att samtliga vagnarna ej kunna värmas från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:47:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sj1931/2/0576.html
