Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - I. Enskilda Järnvägsinitiativ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en allt lifligare offentlig diskussion rörande möjligheten att äfven i vårt
land acklimatisera en uppfinning, som utomlands redan börjat bära
påtagliga frukter. Ännu så länge var det dock de betänksamma, som hade
nationens öra, och samma åskådning, som en gång yrkat på igenfyllandet
af det halffärdiga »riksdiket» Göta kanal, stod ej svarslös, när det
gällde att påfinna skäl emot järnvägssaken. Hur mycket järnvägar än kunde
gagna i andra länder, hade de inga utsikter i Sverige med dess aflägsna
läge, som omöjliggjorde all transitotrafik från utlandet, dess stora utsträckning,
dess glesa och kapitalsvaga befolkning samt dess klent utvecklade näringslif,
som ej hade någon användning för dessa dyrbara anläggningar. Hvad skulle
man då frakta på järnvägar i Sverige? »Litet strömming från Stockholm
till Göteborg och litet torsk tillbaka!» På sin höjd kunde det blifva till
gagn att i bergslagerna anlägga spårvägar för hästkraft för att forsla malm
från grufvan till masugnen. Till allt detta komme de klimatiska
förhållandena, som skulle omöjliggöra all vintertrafik, samt svårigheten att vänja den
tröga svenska arbetaren vid den påpasslighet, som erfordras vid
järnvägsrörelsens betjänande.
För våra dagars svenskar, som bevittnat huru landet – delvis tack vare
järnvägarna – uppnått ett materiellt välstånd, hvarom man på den tiden
knappt vågade drömma, erbjuder det en viss svårighet att förstå rätta
grunden till nationens tröghet, när det gällde att skaffa Sverige järnbanor. Man
besinnar icke alltid, att vårt folk sedan den tiden genomgått en ekonomisk
utveckling, hvartill ingen tidrymd af samma längd i vår föregående
historia kan uppvisa ett motstycke. Utmattadt af efterverkningarna af krigen
och de politiska skakningarna under århundradets första decennier, med
svaga finanser – statsverkets årliga inkomster uppnådde ännu i början af
1840-talet ej den tionde miljonen i rdr banko – och med ett genom
myntförsämringar rubbadt samt i öfrigt illa ordnadt penning- och
kreditväsen stod Sverige på nästan alla områden af det ekonomiska lifvet
tillbaka för flertalet af Europas länder.
Jordbruket, som ännu ej tillgodogjort sig alla af skiftesindelningen
följande förmåner, bedrefs alltjämt efter föråldrade metoder. Redskapen voro
otjänliga, byggnaderna, i synnerhet ekonomihusen, otillräckliga och föga
ändamålsenliga, vägarna mångenstädes ofarbara, transportmedlen begränsade
liksom produkternas afsättningsmöjligheter.
Äfven bergshandteringen arbetade under primitiva förhållanden, i synnerhet
vid förädlingsverken.
Fabrikerna voro fåtaliga; tillverkningsvärdet vid landets samtliga
manufakturer under året 1842 uppgafs i Kungl. Maj:ts berättelse till nästföljande
riksdag endast till 15 1/4 milj. rdr banko.
Städerna voro i regeln illa byggda och i afsaknad af nutidens
bekvämligheter i afseende på belysning och vattenledning m. m. De flesta förde
ett tynande lif, och utom hufvudstaden hade endast några få en befolkning
på 10,000 eller däröfver. Deras rörelse bestod mestadels i småhandel och
varuutbyte med kringliggande landsbygd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
