Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - I. Enskilda Järnvägsinitiativ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sträcka närmast intill Hult, som alltså skulle få karaktären af sidobana,
sammanföll hela det ifrågavarande »skiftet» med mellanpartiet af
hufvudlinjen mellan Stockholm och Göteborg.
Anläggningskostnaden för linjen Örebro–Hult, som utgjorde nära 7 1/2
mil, beräknades till omkring 3 milj. rdr banko.
Ehuru företaget skulle utföras genom ett enskildt bolag, ansågs staten,
med hänsyn till sakens betydelse för försvaret och näringarna, böra
medverka till utförandet. Detta kunde ske vare sig genom direkt anslag eller
aktieteckning eller, såsom i England skett, genom att tillförsäkra aktieägarna
viss ränta å byggnadskapitalet under uppgifven tid.
Rosens afsikt med denna vädjan till ständerna var att framkalla en
skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan att taga ämnet i öfvervägande och sedan
hos ständerna göra den framställning, som häraf kunde föranledas. Utan
att afvakta frågans slutbehandling hos stånden ingick han emellertid något
senare till konungen med anhållan om propositions aflåtande till
riksdagen rörande statsunderstöd åt den ifrågavarande bansträckan.
Regeringens förfarande i detta ämne visade, att den ännu icke intagit
en bestämd och positiv ståndpunkt i järnvägsfrågan. I stället för att aflåta
en kunglig järnvägsproposition inskränkte den sig till att »med afseende å
de väsentliga fördelar, som skulle tillskyndas fäderneslandet genom ett väl
ordnadt järnvägssystem», till statsutskottet öfverlämna Rosens ansökan med
åtföljande handlingar, »på det att rikets ständer måtte komma i tillfälle att
närmare öfverväga, hvad åtgärd å det allmännas sida i afseende på detta
för den inhemska handeln och industrien särdeles viktiga ärende må vara
att vidtaga».
Förutom järnvägarnas af regeringen framhållna gagn för näringslifvet
brukade järnvägsifrarna äfven peka på deras strategiska betydelse. Denna
sida af saken betonades också i en af N. R. Munck af Rosenschöld
vid samma riksdag ingifven motion, som yrkade, att inga medgifvanden
till järnvägsanläggningar i riket borde meddelas, innan Kungl. Maj:t låtit
uppgöra en fullständig plan för ett genom »hela den väsentligare delen
af riket» gående järnvägsnät. Detta förslag, som förnuftigt nog afsåg att
för Sveriges del draga nytta af föregångsländernas misstag och uppgöra
rikets blifvande järnvägsnät ej efter lokalintressen utan efter hela
samhällets och särskildt nationalförsvarets kraf, blef dock af vederbörande utskott
afstyrkt, och ständerna godkände utan diskussion detta afstyrkande, ehuru
det endast hvilat på så svaga skäl, som att ett dylikt företag dels skulle
ställa sig dyrt och dels säkerligen komma att genom enskild försorg utföras.
Ett tredje enskildt initiativ i ämnet togs vid samma riksdag af friherre
Jonas Alströmer, som föreslog upptagandet af ett statslån för järnvägsanläggningar,
motsvarande halfva förslagskostnaden; andra hälften skulle ställas
på aktier, hvilkas ägare af staten garanterades viss årlig inkomst däraf, intill
dess att staten fann för godt att inlösa dem.
En varm öfvertygelse om sakens framtidsbetydelse tog sig uttryck i Alströmers
motion. Han varnade för att låta sig afskräckas af kostnaden; den
vore ett i landet nedlagdt kapital, som, om det ej genast lämnade skördar af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
