Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - I. Enskilda Järnvägsinitiativ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vinstgifvande penningräntor, en gång skulle bära rika frukter i ökad
uppodling, lifvad industri, lättad afsättning och kapitalomsättning med ökadt
välstånd, fördubblad befolkning och förmåga att hålla jämna steg med
utlandet. – »Det blir vårt utsäde för kommande tider. På så sätt skola vi
betala våra fäders mödor och uppoffringar för oss med våra för kommande
generationer och sålunda infläta vår länk i den stora kärlekens kedja, som
sammanbinder försvinnande och uppväxande släkten.»
Att järnvägsfrågan numera börjat intressera äfven den stora allmänheten,
visade sig af pressens lifliga diskussioner i frågan. Det klandrades härunder,
att Rosen ville börja järnvägen Stockholm–Göteborg icke med sträckan
mellan hufvudstaden och Uppsala, där liflig trafik kunde påräknas, utan med
en sammanbindning af de två obetydliga orterna Örebro och Hult och af
två sjöar, som halfva året lågo tillfrusna. Härpå genmälde Rosen i en
broschyr, att han afskräckts från sin ursprungliga tanke att börja med skiftet
Stockholm–Uppsala genom likgiltigheten hos Uppsala läns befolkning,
hvaremot de i bansträckan Örebro–Hult intresserade orterna med hänförelse
omfattat hans projekt till sistnämnda banlinje. Då denna äfven skulle ställa
sig vida billigare och komma att påräkna stor varutrafik samt dessutom
gagna större delar af landet, tvekade han ej att med godt mod inbjuda
allmänheten till aktieteckning i sistnämnda företag.
Antalet af »dem, som trodde» i järnvägsfrågan, var ännu ej stort, men
i stället voro de besjälade af brinnande öfvertygelse. Detta visade sig vid
frågans behandling i statsutskottet. Den ursprungligen fåtaliga grupp inom
detsamma, som ville drifva saken fram under ståndens ompröfning, enades,
efter täta öfverläggningar sinsemellan och med Rosen, att svenska staten
borde förbinda sig att under femton år efter banans öppnande, därest årliga
nettoinkomsten skulle understiga 129,600 rdr, motsvarande 4 procents ränta
å den beräknade anläggningskostnaden (3 1/4 milj. rdr banko), godtgöra
bolaget fyllnaden i detta räntebelopp, mot det att rätt förbehölls staten att på
vissa villkor inlösa banan. Ehuru saken bekämpades af sådana motståndare
som professor J. H. Thomander, grosshandlaren Fr. Schartau och Nils
Strindlund från Ångermanland, hvilka alla hade mycket att säga inom
sina respektiva stånd, lyckades det järnvägsgruppen, i synnerhet genom
öfverstelöjtnanten sedermera landshöfdingen i Malmöhus län S. G. von Troils
ansträngningar, att vinna majoritet inom utskottet.
Majoritetens hufvudskäl voro i korthet sagdt, att järnvägar i Sverige
kanske vore ännu behöfligare än i andra länder men att man, åtminstone
så länge visshet ännu saknades om deras ekonomiska resultat, näppeligen
kunde motse något enskildt initiativ utan statens mellankomst. Att staten
själf skulle bygga järnvägar, djärfdes ännu ingen förutsätta. – Med
ofvannämnda utlåtande ansåg sig utskottet äfven ha besvarat Alströmers motion.
Reservanterna anförde, att frågan ännu var alltför outredd, och fruktade
tydligen, att detta företag liksom förut Göta kanal skulle komma att kosta
vida mer än som beräknats. Därjämte syntes det dem som ett farligt
äfventyr, att den svenska staten skulle gå i borgen för utländska mäns enskilda
kapital. Synnerligen »gammalmodiga, följaktligen besynnerliga» – för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
