Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - I. Enskilda Järnvägsinitiativ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
använda hans egna ord – voro de motskäl, som anfördes af den kända
göten och fornforskaren kammarjunkaren L. F. Rääf i Småland. I motsats
till sin nyss bortgångna förbundsbroder E. G. Geijer, som en gång förklarat
sig ej veta något kraftigare medel för välståndets utveckling i landet än lättade
kommunikationer, bedyrade Rääf, att ångkraften endast tjänade till att
förslappa både själs- och kroppsförmögenheter. »Låtom oss», utbrast han,
»betrakta ett seglande fartyg! Hvilken beslutsamhet i omdömet, hvilken
raskhet och kraft i utförandet inplantas ej hos dess besättning! Däremot
på ett paddlande fartyg - hvilken uselhet, en eller ett par halfstekta
gryteldare!» Människan fraktades som packgods; hvarken hos henne eller de
styrande fordrades vare sig förstånd eller styrka - allt blefve klemighet
och redlöshet. Maskinerna, »dessa missbörder af enskildt snille», vore
framfödda för att döda allmänhetens omdömesförmåga, kraft och välstånd;
i »mekanismen» hade samtidens materialism och sociala elände sitt upphof.
»Vittnesgilla äro de industriella städernas gator. Måtte Sverige så sent som
möjligt bli delaktigt af ett sådant framåtskridande!» Icke ens den redan då
lefvande tanken att hos oss ersätta stenkolen med svensk bränntorf kunde
mildra Rääfs motvilja mot de nya maskinerna.
Att märka är, att man just lefde i februarirevolutionens och det
parisiska socialistupprorets upprörda tider. Den varma människovännen »Onkel
Adam» hade i en flygskrift till och med förordat en svensk efterbildning af
de socialistiska nationalverkstäderna i Paris genom inrättande af
»arbetskompanier» af arbetslösa, hvilka staten skulle garantera arbete, i synnerhet på
järnvägsanläggningar, och tillräcklig aflöning. En annan samtida broschyr
af G. Swederus yrkade, att järnvägsaktierna skulle ställas så lågt, att
järnvägsarbetarna kunde bli delägare i de anläggningar, på hvilka de arbetade.
Att järnvägarna skulle bli till gagn för industrien, kunde näppeligen ens
af Rääf och hans meningsfränder bestridas; men de ansågo, att en
industriell utveckling endast skulle blifva till landets skada genom att medföra
de oundvikliga följderna af arbetarproletariat och arbetarorganisationer, »af
socialism, kommunism och chartism».
Öfverläggningen inom stånden, som på riddarhuset inleddes med en strid
om grundlagsenligheten af detta egentligen från statsutskottet utgångna
förslag, blef den första stora järnvägsdebatten vid en svensk riksdag. Den
visade, att frågan ännu befann sig i principstadiet; striden gällde icke så
mycket riktningen som saken, icke huru utan om.
Den byråkratiska konservatismens motskäl, som redan tidigare framträdt
i chefens för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrade betänkligheter,
upptogos på riddarhuset af kommerserådet B. ROSENRLAD. Med honom förenade
sig tvenne af ståndets äldsta och mest betydande medlemmar, de gamla
antagonisterna grefve Karl Henrik Anckarsvärd och Aug. von
Hartmansdorff. Jämte de af utskottsreservanterna anförda betänkligheterna
framhöllos landets allmänna fattigdom, dess brist på stenkol och obehöfligheten
af konstgjorda vägar i ett land, där naturen själf halfva året bereder
ypperliga sådana af snö och is. Anckarsvärd, som nyss med egna ögon bevittnat
de gräsliga medborgarstriderna på Paris gator, uppbjöd all sin vältalighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
