Statens järnvägar 1856-1906. Historisk-teknisk-ekonomisk beskrifning / Del 1. Historik / 42 (1906) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - I. Enskilda Järnvägsinitiativ

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utredning och utan säkerhet från de engelska kapitalisternas sida inlåta sig på
ett företag, som skulle kosta staten stora belopp utan att gifva någon
nettobehållning. Betänkandet antogs emellertid i detta stånd med 28 röster mot 16.

Inom bondeståndet visade sig okunnigheten om järnvägarnas nytta fullt
lika stor som vid föregående riksdag. Det särskildt för detta stånd afsedda
skälet, att järnvägarna skulle befria jordbruket från den tunga skjutsbördan,
lämnades här alldeles ur räkningen, och diskussionen präglades alltjämt af
samma hätskhet mot det nya påfundet som år 1848. Ville enskilda bolag
bygga järnbanor, så alltför gärna. Innan staten, d. v. s. alla de skattdragande,
öfvertagit det nu nästan uteslutande på jordbrukarna hvilande
landsvägsunderhållet, hade bönderna intet skäl att öka sin redan nog tunga
skattebörda genom garanti af ett företag, som blott vore en spekulation af
utländska kapitalister och som skulle beröfva jordbrukarna deras inkomst af
körslor. Det ifrågavarande företaget skulle blott
gagna vissa bruksägare och en viss landsända och
därför framkalla afund i andra. Industrien vore
alltför outvecklad för att ha något behof däraf.
Det funnes hvarken varor eller personer att frakta,
och funnes sådana, skulle banan blott bli till
skada genom konkurrens med kanalerna.
Förgäfves erinrade A. V. Svartling från Östergötland
i ett förträffligt anförande om järnvägarnas
indirekta nytta för landet, äfven där de ej gåfvo
någon kontant behållning. Eftervärlden skulle le åt
böndernas skäl, sade han, men detta beaktades
så litet, att efter frågans fall – utan votering –
en dalkarl i stället framkom med det hätska
yrkandet, att namnen på de ståndsmedlemmar, som
i statsutskottet röstat för saken, skulle upptecknas i protokollet för att sålunda
åt eftervärldens hågkomst bevaras. En inom ståndet framställd järnvägsmotion
hade mötts af så enhällig opposition, att den blef återtagen, hvarpå
diskussionen utströks ur protokollet.

K. F. WÆRN d. y.

Genom det sålunda i strid med bondeståndets mening tillkomna beslutet
hade rikets ständer, under förutsättning att ett bolag bildades för utförandet
af en järnvägsanläggning mellan Köping och Hult samt att arbetet
påbegyntes före 1852 års slut, för sin del förpliktat sig att under fyrtio år efter
banans fullbordan, som borde inträffa före 1855 års slut, garantera bolaget en
årlig inkomst af 5 procent – däraf 4 procent ränta och en procent
kapitalamortering – å den till 5 milj. rdr banko beräknade anläggningskostnaden,
och skulle banan efter denna tids förlopp utan lösen öfvergå i statens ägo.

Att ett så maktpåliggande beslut utan någon föregående utredning och
utan någon medverkan från regeringens sida, närmast genom Rosens och
Wærns förtjänst och pressens understöd, kunnat bringas till stånd, visar
bättre än något, att tiden nu var mogen för järnvägsanläggningar äfven i
Sverige. Då intet regeringsinitiativ förelegat, hade ständernas majoritet valt
det första bästa som bjöds.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>