Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - I. Enskilda Järnvägsinitiativ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det hade under riksdagsdebatterna tydligt nog visat sig, att man endast
af brist på bättre nöjt sig med en sådan död slutpunkt som Hult eller –
för att tala med Löwenhielm – »att köra in i ett sådant skjul för att där
magasinera varor under sex, sju månader, tills öppet vatten medger deras
ytterligare fortskaffande», och flera talare hade i stället förordat Mariestad eller
Kristinehamn som slutpunkter. Då ständerna anmälde beslutet till Kungl.
Maj:ts godkännande, hade de också i känslan af frågans otillräckliga
utredning anhållit om meddelande af de föreskrifter, som kunde ytterligare
erfordras såväl för att främja företaget som för att trygga statens rätt och
allmän fördel.
Riksdagens beslut var väl ägnadt att gifva fart åt järnvägsintresset i
landet men ock att i denna fråga väcka lokalpolitiken till lif. Då det - den
21 oktober 1851 - föredrogs inför konungen, hade redan inkommit
framställningar om förändringar i den afsedda riktningen. Detta föranledde
Kungl. Maj:t att, innan sanktion gafs, uppdraga åt en kommitté af
sakkunniga att undersöka såväl banans sannolikt blifvande afkastning som
lämpligheten af mindre afvikelser i den planlagda riktningen. Kommittén
bestod af f. d. statsrådet J. Wærn, ordförande, distriktschefen major K. A.
Olivecrona, kaptenen vid flottans mekaniska kår K. E. Norström,
bruksägaren K. G. Indebetou och advokatfiskalen K. M. Rydqvist, hvilken gällde
för orakel i dessa frågor i följd af den grundliga sakkunskap, han
ådagalagt i ett några år förut utgifvet arbete om »Nutidens
kommunikationsanstalter i Europa och Förenta staterna».
Denna åtgärd af en regering, hvilken nyss i sitt sköte upptagit förslagets
farligaste motståndare vid riksdagen friherre Palmstierna, betraktades icke
utan skäl som en seger för den vid riksmötet besegrade minoriteten.
Därför framkallade också detta palliativ en ljungande protest i en broschyr af
»Junius», den för sin verksamhet i »järnvägsbyrån» och som sekreterare i
det ifrågavarande järnvägsbolaget bekanta K. A. Forselius, jämte en hel rad
uttalanden för och emot. Med denna ordväxling begynner nu, sedan den
inledande principstriden mellan motståndare och vänner till järnvägsbyggandet
kämpats till slut, den vida längre och hetsigare inbördesfejden mellan de
sistnämnda rörande de blifvande banornas riktning.
Som väntas kunde, riktade sig oppositionen i den nu föreliggande frågan
hufvudsakligen mot beslutet att låta banan sluta vid den öde upplagsplatsen
Hult. Skulle den ut till Vänern, syntes det vida lämpligare att föra den
fram till någon af de närmast liggande städerna, antingen till Kristinehamn
– på väg till Norge – eller till Mariestad – på väg till Göteborg. Det
senare alternativet, som ju kunde stödja sig på den af Rosen själf uppgifna
förutsättningen, att linjen Köping–Hult endast vore att anse som första
skiftet i hufvudbanan Stockholm–Göteborg, hade med styrka förfäktats i
ett underdånigt memorial af f. d. statsrådet landshöfdingen i Skaraborgs
län A. P. Sandströmer. I samband härmed hade Sandströmer äfven
upprepat den gamla tanken, att man ej borde skrida till utförandet af ett
sådant arbete, innan ett fullständigt järnvägssystem vore uppgjordt; man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
