Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors
- II. Regeringens initiativ. Riksdagen 1853-1854
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
angelägenhet i händerna på främmande spekulanter. Samtidigt härmed började
äfven tilltron till landets egen förmåga att växa i jämbredd med det
allmänna välståndets och den inre penningtillgångens raska tillväxt. På flera
håll inom landet började det arbetas för erhållandet af järnvägar, och
öfverallt räknade man på att lika väl som Köping–Hult erhålla statens
medverkan.
Det första steget till en mera aktiv järnvägspolitik tog regeringen, då den,
i öfverensstämmelse med järnvägskommitténs uttalande, vid föredragningen
af dess utlåtande den 29 maj 1852 uppdrog åt topografiska kårens högt
ansedda chef, sedermera organisatören af Sveriges telegrafväsen, generalmajoren
Karl Akrell att företaga noggranna undersökningar rörande
gynnsammaste riktningarna och därefter inkomma med förslag till ett system
af hufvudbanor inom riket till ledning vid blifvande detaljundersökningar
för uppgörande af fullständigt förslag.
 |
| K. AKRELL. |
Rosen såg dessa åtgärder med blandade känslor. I Oskar I hade han
visserligen från början haft en vän af sina
järnvägsplaner och af sin uppfattning om lämpligaste
sättet för deras utförande. Men konungens kraft
började redan vid denna tid brytas, och i den
regering, som nu skötte styrelsen under hans
årslånga sjukdom, ansåg Rosen sig ej hafva några
vänner. I 1851 års kommitté hade han såsom
partisk ej haft någon plats, och nu blef han också
förbigången vid utförandet af en sak, på hvilken
han ansåg sig, både moraliskt och juridiskt,
besitta ett slags monopol.
Redan i december 1852 var Akrell färdig med
ett utkast till stambanor för södra och mellersta
Sverige. Till ledning härvidlag hade han tagit vissa
af de stora landsvägarna, hvilka syntes honom
afpassade efter landets naturliga beskaffenhet och den allmänna rörelsens kraf
och därför äfven upplysande rörande lämpligaste riktningen för stamlinjerna
i ett järnvägssystem, naturligtvis med de afvikelser, som betingades af
nödvändigheten att fasthålla den rakast möjliga riktningen och koncentrera sig
på landets inre delar. Efter dessa grunder borde från hufvudstaden utstråla
tre hufvudbanor, en åt norr – öfver Barkarby och Uppsala till Gäfle –,
en åt väster – utgående från den förra vid Barkarby och vidare öfver
Västerås, Köping och Örebro till Svartå öfre bruk, där den kunde förgrena
sig i en nordvästlig linje genom Kristinehamn, Karlstad och Arvika för
att vid riksgränsen möta en norsk bana, och en sydvästlig genom
Västergötland väster om Billingen till Alingsås och Göteborg med sidobanor till
Jönköping och Borås – samt slutligen en åt söder öfver Södertälje och
Malmköping – hvarifrån en grenbana kunde anläggas till västra stamlinjen
mellan Västerås och Köping – till Linköping, där den borde förgrena sig i
en östligare öfver Vimmerbytrakten och Växjö till Karlshamn och en
västligare öfver Jönköping utmed Lagaåns dalgång till Hörby, Lund och Malmö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:48:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sj50/1/0052.html
