Statens järnvägar 1856-1906. Historisk-teknisk-ekonomisk beskrifning / Del 1. Historik / 50 (1906) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - II. Regeringens initiativ. Riksdagen 1853-1854

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

6. att utförandet af andra banor än stamlinjerna måtte fortfarande bero
af den enskilda företagsamheten, dock att ingen sådan bana kunde
sättas i verket utan Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd, liksom eventuellt
statsunderstöd borde bero af statsmakternas pröfning i hvarje fall.



Skulle regeringens sent omsider tagna initiativ haft utsikt att bereda
någon svensk man mera tillfredsställelse än andra, borde det väl ha varit
den, som mer än någon verkat och uppoffrat sig för att skaffa Sverige
järnvägar. Öfverraskande nog upptog han det emellertid på ett sätt, som om
saken själf betydt mindre i hans ögon än hans egen andel i och uppfattning
af bästa sättet för dess utförande. Med den utprägladt engelska syn på
tingen, som blifvit ett så påfallande drag hos denne man, ansåg han det för
en ovedersäglig fördel, att icke staten utan enskilda byggde järnvägarna.
Men icke nog härmed. Medan regeringen ansåg, att Rosen redan förverkat
sina år 1845 erhållna rättigheter till järnvägsanläggningar i Sverige genom sin
uraktlåtenhet att på utsatt tid inkomma med föreskrifna byggnadsplaner och
öfriga handlingar, menade han sig själf ha uppfyllt
dessa villkor, åtminstone i afseende på linjen
Stockholm–Göteborg. Beröfvades honom denna rätt,
utbrast han vid ett anförande på riddarhuset, så
kränktes rättvisan, och detta skulle ha till
ögonblicklig följd, att svenska kronans försök att erhålla
järnvägslån inom eller utom landet skulle slå fel.

J. F. FÅHRÆUS.

Däremot hade en del »stora, världsbekanta»
engelska järnvägsentreprenörer, hvilka med honom
öfverenskommit om utförandet af vidsträckta
järnvägsundersökningar i Sverige och delvis redan
fullbordat detta uppdrag, inför Rosen erbjudit sig att
inom landet verkställa anläggningen af ett helt
järnvägssystem »utan den allra ringaste kostnad
för staten», endast att de själfva i 99 år förblefve
i besittning af dessa järnbanor, som sedan utan lösen skulle tillfalla svenska
staten. Under arbetets fortgång skulle visserligen svenska staten
mellankomma med sin kredit genom utgifvande af obligationer, hvilka i mån af
arbetets fortskridande skulle förvandlas i penningar till utbetalning åt
entreprenörerna. Men däremot skulle dessa sistnämnda sedan ombesörja ej
blott räntelikviden utan äfven obligationernas inlösen för att därefter
återställa dem till statsverket.

Detta Rosens nya försök att lägga herraväldet öfver Sveriges järnvägar i
händerna på enskilda utländingar hade redan förut blifvit tillbakavisadt
inom regeringen och blef nu på riddarhuset föremål för en obarmhärtig
kritik af regeringsledamöterna Palmstierna och Gripenstedt samt den ifriga
järnvägsvännen landshöfdingen S. G. von Troil. Det vore icke förenligt med
statens värdighet eller fördel att ställa sig i beroende af privatpersoner, som för
järnvägsanläggningar här i landet icke hade annat intresse än den vinst, de
däraf kunde påräkna i sina kassor. »Det skulle då bero af några herrar på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>