Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - II. Regeringens initiativ. Riksdagen 1853-1854
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en gata i London att framkalla tusen obehag och svårigheter för oss.» Deras
plan vore naturligtvis att, sedan de utfört arbetet och uppburit lönen, långt
ifrån att inlösa obligationerna lämna såväl dem som järnvägen åt staten att
skötas efter behag. Kostnaden för staten skulle på detta sätt ej bli mindre
än om den byggde själf; skillnaden vore blott, att den i sistnämnda fall
själf blefve herre såväl öfver obligationsräntan som öfver taxorna och
järnvägarna i deras helhet och sluppe att lämna herraväldet öfver landets
kommunikationsväsen åt ett folk, som redan förut obestridt behärskade
hafvets vägar. Statsrådet grefve K. G. D. Mörner erinrade i afseende på Rosens
anglomani därom, att man i England ångrat, att herraväldet öfver landets
järnvägar utlämnats åt enskilda, och hans argument, att Sverige saknade skolade
järnvägsingenjörer och att företag, ställda på entreprenad, utfördes af mera
yrkesskickligt folk, bemöttes med den invändningen, att ingenting hindrade
staten att för utförandet anlita entreprenadvägen och begagna sig af utländska
fackmän.
Opinionen hade nu utvecklat sig därhän, att man ifrade för
järnvägsbyggande, ej i hopp om direkt nettovinst utan för den indirekta nytta, som
låg i stigande välmåga och utveckladt näringslif. Ingen satte i fråga, att våra
landsvägar skulle »bära sig» eller att postväsendet skulle anses för en
vinstgifvande affär, men ingen heller deras afskaffande. Hufvudsaken var de
billigare transportkostnaderna, men att bestämma därom skulle enligt Rosens
projekt vara entreprenörernas sak, och dessa hade härvidlag ingalunda samma
intresse som landet. Visserligen antydde Rosen, att rättelse härutinnan kunde
vinnas genom underhandlingar med hans engelska vänner, men i hufvudsak
kvarstodo dock anmärkningarna mot hans förslag ovederlagda, då järnvägsfrågan
efter en ovanligt lång remissdebatt på riddarhuset gick till statsutskottet.
Rosens förslag blef icke den enda yttring af enskildt initiativ, som kom
att korsa eller konkurrera med det kungliga. Vid sidan af detta framträdde
en hel rad motioner om statsunderstöd till enskilda järnvägsanläggningar
och därtill äfven andra förslag rörande statsbaneanläggningar. Landshöfdingen
A. P. Sandströmer begärde statsunderstöd för Köping–Hultbanans
fortsättning genom Västergötland till Göteborg, för den händelse den kungliga
propositionen ej blefve bifallen, och Malmölandshöfdingen S. G. von Troil
med flera föreslog ständerna att besluta en järnvägsanläggning från skånska
kusten upp till Vättern. Sistnämnda initiativ förtjänar att närmare
uppmärksammas, emedan det kom att medföra oväntadt viktiga resultat.
För den folk- och produktrika Skånebygden måste behofvet af järnbanor
blifva så mycket mer kännbart, som dess landsvägar af brist på grus i
regeln befunno sig i sämsta möjliga skick. Till lycka för provinsen hade
dess sydvästra län vid denna tid i nyssnämnda Troil erhållit en höfding,
som besjälades af liflig öfvertygelse om järnvägarnas välsignelse och som
tillika ägde nog energi att omsätta sin öfvertygelse i handling. En järnväg
från Skåne upp mot hufvudstaden skulle i hans ögon äfven ha den politiska
betydelsen att draga skåningarna från Köpenhamn till Stockholm. Sedan
man lyckats förlika de olika ortsintressena genom öfverenskommelsen att
vid Ringsjön förena de från kuststäderna utgående lokalbanorna i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
