Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - II. Regeringens initiativ. Riksdagen 1853-1854
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudbana, som därifrån skulle fortsättas uppåt landet, gällde det närmast att
enas om lämplig slutpunkt för densamma. Då man ännu ej djärfdes sträcka
sina önskningar ända upp till hufvudstaden, ville man tillsvidare nöja sig
med att draga banan genom Småland upp till södra änden af Vättern. För
detta ändamål fordrades emellertid medverkan af de intresserade småländska
länen.
De första åtgärderna att åstadkomma en järnväg mellan det på
samfärdsmedel synnerligen vanlottade Småland och Skåne hade utgått från en
länsman i Sunnerbo härad vid namn F. V. Rundberg. Under sina resor
mellan Jönköping och Kristianstad hade denne man på egen hand
undersökt terrängen och därvid trott sig finna vägen öfver Ljungby och
Hallaryd fördelaktigast. I dessa »järnvägsfeberns» föregångstider hade det dock ej
visat sig så lätt att vinna allmänhetens intresse för ett sådant förslag. Länets
hushållningssällskap, hos hvilket Rundberg anhållit om understöd för
undersökningarnas fullföljande, hade visserligen betygat sitt erkännande af
hans lefvande nit för den behjärtansvärda saken, men ej velat eller kunnat
prestera materiellt understöd. Utan att häraf nedslås hade Rundberg då på
egen hand anskaffat medel, så att den ifrågavarande linjen mellan Vättern
och Malmö år 1850 kunde underkastas sakkunnig okulär besiktning. Här
kom emellertid döden emellan, innan det af Rundberg för banans utförande
planlagda bolaget hunnit träda i verket.
Hans plan upptogs emellertid af Kronobergs läns hushållningssällskap, och
vid ett möte år 1853 mellan deputerade från såväl detta som Skånes och
Smålands öfriga hushållningssällskap enades man om Jönköping och Malmö
som lämpliga slutpunkter för detta banprojekt.
Sedan saken bragts därhän, hade den emellertid stött emot oförutsedda
svårigheter. Grefve von Rosen, som redan år 1845 begärt att få del af
länsman Rundbergs undersökningar och som nu af engelska järnvägsentreprenörer
utverkat löfte att utföra afvägningar för hela det svenska järnvägssystemet,
sålunda äfven hvad angick Skåne, hade redan vunnit landshöfdingarna
i de närmast belägna länen för sin plan. Därtill kom bristen på svenska
järnvägsingenjörer, en brist som föranledt chefen för rikets väg- och
vattenbyggnadsstyrelse att rent af afråda Troil från hela saken. Denne beslöt
emellertid att fullfölja sin plan oberoende af Rosen och lyckades engagera några
engelska ingenjörer för den erforderliga undersökningen. Sålunda kunde han
vid riksdagens början infinna sig med färdiga ritningar och kostnadsförslag
till de sydligaste partierna af ifrågavarande banprojekt.
Den själfständiga skånska järnvägspolitiken stötte emellertid till en början
på ett nytt hinder, i det att regeringen ansåg den komma olägligt för dess
förslag om en järnväg mellan Stockholm och Göteborg. Konungen, som,
enligt hvad Troil själf uppgifver, blifvit bearbetad af dennes konkurrenter,
dolde ej sitt misshag öfver hans tilltagsenhet. Ehuru Troil icke heller kunde
vinna civilministern för sin plan, var han besluten att hellre än den offra
sitt ämbete och framlade sålunda sin motion om järnvägsanläggning från
skånska kusten till Vättern, medan förslag i samma syftning äfven
framställdes i de öfriga stånden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
