Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - II. Regeringens initiativ. Riksdagen 1853-1854
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven i afseende på den finansiella sidan kompletterades regeringens
förslag af enskilda motioner. Troil, som delade den allmänna uppfattningen,
att man af statsbanorna i detta hänseende ej borde vänta mer än att de
bure sin egen underhålls- och driftkostnad, ansåg bästa formen för
upplånande af byggnadsmedel vara ett inhemskt fondsystem, som kunde uppsuga
och förränta allmänhetens besparingar. Tanken att på detta sätt öfvervinna
den allmänna skräcken för statens skuldsättning utfördes närmare i en
särskild motion af prästeståndets vice talman biskop Kr. I. Heurlin. Häremot
hade dock vid remissdebatten erinrats af grefve G. M. Posse, att någon verklig
skillnad mellan in- och utländskt fondsystem ej existerade, enär
obligationerna ju i hvarje fall måste ha kurs på världsmarknaden och sålunda ena
dagen kunde befinna sig i Sverige, den andra utomlands. Enda sättet att
hålla obligationerna kvar inom landet vore en stark industriell och
ekonomisk utveckling, som satte landet i stånd att köpa mindre af utlandet och
sålunda förbättrade vår handelsbalans. En samtida broschyr i frågan
antydde, att Sverige redan var på god väg i den riktningen genom den
ifrågasatta nya brännvinslagstiftningen. Endast om utgifterna till brännvinet
upphörde, finge Sverige råd till järnvägsanläggningar; om vi årligen utskeppade
t. ex. en miljon tunnor säd till utlandet i stället för att bränna den och supa
upp brännvinet, skulle vår penningställning till utlandet genast ofantligt
förbättras. – Landshöfding A. P. Sandströmer ansåg önskligt, att medel till
järnvägsanläggningar anskaffades genom bidrag af menigheterna och att
dessas årliga bidrag påfördes debetsedlarna att i samband med
kronoutskylderna uppbäras.
Inom bondeståndet, där motviljan mot statens skuldsättning var starkast,
hade slutligen G. Bjerkander från Skaraborgs län föreslagit, att man borde
försöka att, så långt ske kunde, vinna medel inom landet äfven till stambanorna
genom aktieteckning mot statsgaranti af visst ränteminimum; lyckades
ej denna utväg, borde man efter Rosens förslag öfverlåta saken åt entreprenörer.
Statsutskottet delade uti allt väsentligt den åskådning, som uttalats i den
kungliga propositionen. Med ogillande af Rosens och Bjerkanders förslag
om järnvägsbyggandets öfverlåtande åt entreprenörer tillstyrkte det sålunda
stambanornas utförande genom statens omedelbara försorg och på dess
bekostnad, dock att vissa delar däraf äfven kunde få anläggas på enskild
bekostnad, såsom regeln borde vara med samtliga bibanor.
I följd af de olika lokalintressenas brytning, som enligt biskop T.
Annerstedts uttalande var så stark, »som om man velat dela ett rof», kunde man
däremot ej ena sig om förslaget att påbörja stambanan mellan Göteborg och
hufvudstaden. Då en del önskade anslag till denna bana, en annan till den
af Troil föreslagna genom Småland och Skåne, stannade man vid att för
det närvarande afstyrka bägge dessa banförslag. Afslagsyrkandet
motiverades med behofvet af noggrannare undersökningar, hvarför också det af
Kungl. Maj:t för sådant ändamål begärda anslaget borde höjas till 100,000
rdr för att möjliggöra framläggandet af ett helt järnvägssystem för
nästkommande riksdag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
