Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - III. Förslag till ett system af statsbanor. Riksdagen 1856-1858
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
god del af hela den dåvarande svenska budgeten. Sådana voro, enligt
olycksprofeternas mening, de möjligheter, för hvilka regeringen lättsinnigt
blottställde landet, utan allvarligare pröfning och utan den nationalekonomiska
utredning, som af ständerna vid föregående riksdag ansetts för önsklig, innan
staten inlät sig på järnvägsbyggande i stort. Kommittén hade nämligen så
föga uttömt sin uppgift, att den i tekniskt hänseende ej medhunnit den
nordvästra och endast delvis den östra och norra stambanan och därtill ej
ens påbörjat de begärda statistiska undersökningarna.
I början af riksdagen hölls å börsen ett offentligt möte, hvarvid Ericson
sökte utveckla och försvara grunderna för sitt järnvägssystem. Men redan
vid remissdebatten å riddarhuset dagen därpå fick man en förkänning af hvad
som skulle komma i ett vidlyftigt anfall på Södermanlandsbanan af
hofrättsassessorn sedermera landshöfdingen i Älfsborgs län grefve ERIK SPARRE, som
härmed inledde sin långa, af motsidan ganska omildt bedömda kamp för
bansträckningen längs norra Mälarstranden. Hvilken ton som redan nu börjar
prägla dessa debatter, i hvilka hvar och en vill ha järnvägen till sin egen
förstudörr, framgår af grefve D. Frölichs förklaring, att han sålt sin gård
vid Giresta: annars skulle kanske han lika väl som grefve Sparre ha talat för
det norra alternativet. På Sparres sida kämpade Ericsons konsekvente
antagonist Lars Hierta, som var en afgjord motståndare till statens
järnvägsbyggande, och framförallt Rosen själf, som dock nu som alltid måste
beklaga, att Ericson var frånvarande och undvek att möta honom i offentligt
meningsutbyte. Rosens anförande blef ett ganska oförbehållsamt uttryck af
hans – och hans medkommitterades - misstämning gentemot denne man,
som kommit honom i vägen för att skörda, där han sått, och som skulle
för Sverige blifva, hvad han själf velat. Då kommittéförslaget på det
närmaste öfverensstämde med den plan, som förut uppgjorts af Akrell och på
hvilken den kungliga propositionen till föregående riksdag fotats, och då
vidare Ericson haft rätt att, när han önskade, deltaga i kommitterades arbete,
kunde man billigtvis väntat, att det skulle ha rönt Kungl. Maj:ts bifall, eller
åtminstone att Ericson skulle ha gjort sina kamrater i kommittén den hedern
att delgifva dem sina skäl och höra deras – men intetdera hade skett. I
afseende på detaljerna sökte han visa, att Ericsons förslag dels voro lån af
hans egna idéer, dels sämre än kommitténs. Gifvetvis sträckte sig då
Rosens missnöje äfven därtill, att regeringen åt en man, som dittills varit en
principiell motståndare till järnvägsbyggande i Sverige, anförtrott utförandet
af hvad Rosen planlagt och detta utan att ställa någon rådgifvare vid hans
sida. Han klagade bittert öfver att icke ha blifvit mer använd trots sina
enträgna ansökningar därom. – »Jag kan», slutade han sin själf bekännelse,
»icke bättre uttrycka mitt erkännande af hr Ericsons öfverlägsenhet, än att
jag skulle anse som en heder att få tjänstgöra under honom, hvarom jag ock
anhållit mer än en gång. Ingen skulle hellre än jag se honom på
taburetten, men jag vill i honom se en konungens ansvarige rådgifvare, icke en
riksföreståndare, som man nu velat göra honom till i denna sak.»
Rosen, som på järnvägsundersökningar förstört sin förmögenhet och
numera lefde i bekymmersamma omständigheter, skall vid ett annat tillfälle ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
