Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - III. Förslag till ett system af statsbanor. Riksdagen 1856-1858
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke heller – såsom från några håll yrkats – kunde tillgripa sådana
utvägar som användning af statens kassor och fonder och försäljning af dess
fastigheter, återstod ingen annan möjlighet än upplåning utomlands. Till
försvar för denna dittills så fruktade åtgärd anfördes, att staten ej borde
genom konkurrens på den inhemska lånemarknaden inskränka tillgången på
förlagskapital och därigenom försvåra möjligheten till upplåning och uppdrifva
räntan för den enskilda företagsamheten. För att underlätta låneoperationens
framgång ansågs tillika nödigt att ej såsom vid föregående riksdag fastslå
något visst maximum för räntan. I stället för dess stadgande, att
obligationerna skulle utgifvas inom riket, på svenskt språk och i svenskt mynt,
borde sålunda rättighet meddelas riksgäldsfullmäktige att alltefter
konjunkturernas läge verkställa upplåningen inom- eller utomlands genom att i hvarje
föreliggande fall bestämma, på hvad språk och å hvad myntsort
obligationerna skulle utfärdas och tillika besluta om ränta och kapitalrabatt. En
motion af professor J. M. Agardh om kapitalrabattens indragning måste af
hänsyn till den åter inträdande penningknappheten
lämnas utan beaktande.
Genom de nya medgifvandena rörande
räntefoten, äfven med kapitalrabattens bibehållande, och
obegränsadt fält för upplåningen trodde man sig
ha tillfyllest sörjt för dess framgång. Men
därmed hade man också bortkastat sista fliken af
skyddande förklädnad för det faktum, att svenska
statens järnvägsanläggningar skulle köpas genom
skuldsättning hos utlandet.
De ytterst talrika reservationerna vittnade därom,
att dessa beslut föregåtts af en hård strid –
beslutet om sammanbindningsbanan genom Stockholm
hade till exempel fattats med blott en rösts
öfvervikt. De afvikande meningarna gällde dels de föreslagna banriktningarna,
dels och framförallt fastställelsen af ett fullständigt järnvägssystem.
Till de förut anförda skälen mot en dylik fastställelse fogades i professor
Carlsons reservation den anmärkningen, att man ej borde tala om ett
järnvägssystem för Sverige, så länge man ej tagit med landets nordliga
delar. Som slutsats uttalade han den mening, som sedan af ständerna antogs
såsom regel, att nämligen endast sådana bansträckningar borde bestämmas,
för hvilka vid ifrågavarande riksdag medel beviljades.
 |
| J. A. GRIPENSTEDT. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
