Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - III. Förslag till ett system af statsbanor. Riksdagen 1856-1858
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven därom, att det gifvits tider, då Rosen själf för stambanan norr om Mälaren
föreslagit riktningen öster om Sigtunafjärden och från Sala genom det inre af
Västmanland samt för den västra genom Västergötland sträckningen öster
om Billingen - han kunde för fullständighetens skull ha tillagt: och för
dess östra del vägen söder om Mälaren.
Bland motståndarna märktes professor Carlson som ansåg, att banan
söder om Mälaren, ehuru något kortare, i följd af ogynnsam terräng säkerligen
skulle ställa sig dyrare att underhålla än den norra vägen.
Som kuriosa må här antecknas, att banornas strategiska betydelse, som
af fackmän på riddarhuset betviflats, inom detta stånd vidt och bredt
behandlades, samt att kontraktsprosten från Kalmar stift A. SANDBERG ansåg
onödigt att spilla några ord »på de fantastiska förslagen om anläggande af
en jordvall öfver Riddarholmsfjärden, en stor bangårdsbyggnad med pålar och
fyllning i Klara sjö och dess sumpiga trakter, en under Södermalm gräfven och
sprängd underjordisk väg med mera af dylik vidunderlig beskaffenhet».
Öfverhufvudtaget präglades prästeståndets mening af samma grundtanke
som adelns, att man ej borde inlåta sig på nya järnvägsföretag, innan man
fullbordat de redan påbegynta.
Detsamma gällde i viss mån äfven om borgarståndet, där förbistringen
för öfrigt var om möjligt ännu större än i de andra stånden. Bland
utskottsförslagets motståndare kunna här nämnas A. O. Wallenberg och rådman
A. V. BJÖRCK, bland dess försvarare P. MUREN, hvilken blef en så mycket
ovärderligare målsman för Ericsons idéer vid riksmötena, som denne själf
aldrig deltog i ståndsdebatterna om järnvägsfrågan.
Mot de skarpa anfall, som riktats mot Ericson, i synnerhet af vännerna till
Köping-Hultbanan och västra stambanans sträckning norr om Mälaren,
uppträdde märkligt nog kanske ingenstädes så varma försvarare som inom
bondeståndet. Det värsta, som kunde hända, vore om han toge sin hand från
järnvägsbyggandet, yttrade en af dessa talare. Öfverhufvudtaget gällde
striden äfven i detta stånd numera icke om man skulle ha järnvägar utan
hvar. Så utkämpades bland småländingarna en mycket het strid om södra
stambanans riktning genom deras vidsträckta provins. Någon egentlig
gensägelse mot statens järnvägsbyggande förspordes blott från dem, som ej hade
något godt att vänta af den blifvande härligheten, framförallt
norrländingarna som klagade, att de utan något gagn för egen räkning lika mycket
som andra skulle drabbas af skuldbördan.
Ständernas beslut meddelades i skrifvelse af den 16 september 1857.
Förslaget att fastställa ett visst system för statens järnvägsanläggningar
hade af skäl, som ofvan anförts, hos intet stånd godtagits. Oberoende af
systemfrågan hade stånden sålunda haft att afgöra, hvilka anläggningar som
under närmast följande statsregleringsperiod borde ifrågakomma, därvid
fasthållande grundsatsen, att det påbörjade borde fullbordas, innan man tog itu
med det nya.
I afseende på västra stambanan hade adeln och prästeståndet förkastat
utskottets förslag om arbetets påbörjande från Stockholm mot Katrineholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
