Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - III. Förslag till ett system af statsbanor. Riksdagen 1856-1858
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och endast anvisat medel för den genom Västergötland påbörjade banans
»fortsättning till Örebro», hvilket ju efter olika tydning kunde innebära såväl
ett uppskof af tvistefrågan norr eller söder om Mälaren som ett betryggande
af dess sammanknytning med Köping-Hultbanan och dess vidare
fortsättning norr om Mälaren. De båda andra stånden hade däremot beviljat anslag
såväl till arbetets påbegynnande vid Stockholm genom Södermanland som
till västgötalinjens fullföljande »till och förbi Göta kanal». Vid omröstningen i
förstärkt statsutskott blef också denna mening den segrande. Af det totalbelopp,
13 3/4 milj. rdr, som anvisades till västra stambanan, skulle något öfver 8
milj. användas till banans västra del, återstoden till dess östra från
Stockholm öfver Södertälje mot Katrineholm. Härmed var den mest centrala af alla
strider rörande de svenska statsbanornas sträckning hastigt nog bragt till
lösning. Utgången blef en seger för Ericson och regeringen, men det skulle
snart nog visa sig, att de mäktiga intressen, som varit så nära att vinna
framgång för den norra riktningen, ännu ej gifvit spelet förloradt utan visste
förslag till utvägar att hålla sig skadeslösa.
I fråga om södra stambanans fortsättning söderifrån voro alla stånden i
hufvudsak ense, och genom omröstning i förstärkt statsutskott genomdrefs äfven
här arbetets upptagande jämväl i den motsatta änden. Af det belopp på 5 925 000
rdr, som anvisades till denna bana, skulle sålunda en del användas till dess
fortsättning från Lund till norra änden af Finjasjön i Kristianstads län,
återstoden till banans påbörjande å sträckan mellan Falköping och Jönköping.
Genom denna utgång var sålunda Falköping fastslaget som ändpunkt för
denna stambana - vid föregående riksdag hade det blott varit tal om en
bana från Malmö till Jönköping. Däremot voro här som i fråga om den
västra de mellanliggande partierna ännu obestämda till sin riktning. Hur
den skulle gå komme att bero af den riksdag, som en gång beviljade anslag
till fortsättningen.
Däremot hade ständerna afslagit de begärda anslagen till nordvästra
och norra stambanorna; likaså förkastades förslagen till anläggningar inom
hufvudstaden - endast till en för västra stambanan afsedd bangård å
Södermalm anvisades anslag - samt till påbörjandet af en bana mellan Örebro
och Askersund.
I afseende på de beslutade banornas utförande antogs det beslut, som
sedermera i fråga om hvarje nytt statens järnvägsbygge brukat upprepas,
att åt Kungl. Maj:t öfverlämnades att med afseende å ytterligare upplysta
förhållanden närmare bestämma de orter, som hvarje statsbana eller bandel
skulle genomgå, och de ställen den borde anlöpa.
Till en början skulle regeringen också ha rätt att utan omedelbar
fördelning mellan särskilda banor anordna medel till ändamål gemensamma för
olika stamlinjer och att använda öfverskott å ett stambanearbete till att fylla
eventuella brister å ett annat. Den ofta uttalade farhågan, att
järnvägsföretagen skulle draga bort för mycket arbetsmanskap från andra näringar,
ansågo sig ständerna ha undanröjt genom arbetets fördelning på flera orter och
genom medgifvandet att mot skälig ersättning använda kommenderingar ur
indelta armén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
