Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - IV. Ny järnvägskommitté. Riksdagen 1859-1860. Ericsons afgång. Yrkanden på ett sparsammare byggnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mil nordväst från Jönköping, redan fastställd. Här återstod sålunda att
bestämma riktningen genom Småland mellan nämnda två sjöar. Den
tidigaste utstakningen af linjen från Skåne genom Småland afsåg endast att
söka den genaste och i afseende på terrängen gynnsammaste förbindelsen
mellan skånska kusten och Jönköping utan afseende på det öfriga landet
eller andra järnvägsanläggningar, och härvid hade man helt naturligt valt
vägen utmed Lagaån. Då det sedan blef tal om att fortsätta upp till västra
stambanan i Västergötland, hade af brist på utförligare undersökningar samma
Lagalinje bibehållits, och denna tanke hade till en början ej heller
rubbats genom förslaget till en östra stambana, som i Jönköpingstrakten skulle
sammanknytas med den södra. Då det dittills visat sig omöjligt att finna
en väg ned till och upp ifrån Jönköping utan öfverskridande af de för
stambanorna föreskrifna maxima i afseende på lutning och krökning, hade man
emellertid tillsvidare låtit östra stambanan från Tenhult - l l/2 mil sydost
från Jönköping - uppsöka södra stambanan vid Götaström och tänkt sig
förbindelsen med Jönköping förmedels en bibana från Tenhult på den östra
och en från Axamo (eller Sandseryd) å den södra stambanan. På detta sätt
hade den äfven i Ericsons system af år 1856 upptagna »triangeln vid
Jönköping» uppstått. För att undgå denna och uppleta en möjlighet för
stambanans direkta införande till den viktiga orten Jönköping hade nu
emellertid nya undersökningar företagits, och dessa hade gifvit det resultat,
att södra stambanan verkligen utan åsidosättande af nyssnämnda
lutnings- och krökningsföreskrifter skulle kunna från sjön Stråken inledas till
Jönköping och därifrån till Tenhult till sammanknytning med den östra.
Under sådana förhållanden fanns ingen anledning vidare att hålla fast
vid sträckningen från Stråken öfver Sandseryd till Götaström
(»Sandseryds-linjen»).
Det återstod sedan att finna lämpligaste sträckningen för banan mellan
Tenhult och Finjasjön. Vägen från Tenhult till Götaström och vidare
utefter Lagaådalen var visserligen den fördelaktigaste i afseende på längd,
anläggningskostnad och terrängförhållanden, men den genomgick tillika
Smålands västra utkant, som inneslöt provinsens fattigaste och magraste
bygder. Af alla Sveriges landskap söder om Norrland fanns numera intet,
som i fråga om samfärdseln var sämre lottadt än det vidsträckta Småland.
Och dock saknades här hvarken odlings- och skogstillgångar eller
verksamhetslust utan endast möjligheter att afsätta produktionsöfverskotten.
Kommittén ansåg till och med möjligt, att järnvägarna i det folkfattiga Småland,
där all större samfärdsel skulle komma att anlita detta medel, hade bättre
trafikutsikter än i det folkrika Västergötland, där de måste konkurrera med
flera vattenvägar.
De yrkanden, som dittills framkommit att uppfylla de inre landsdelarnas
kommunikationsbehof genom bananläggningar tvärs igenom Småland från
Östersjön till Kattegatt, hade lika litet ledt till någon påföljd som de i både
Rosens och Akrells tidigare utkast framkastade förslagen till järnvägar genom
landskapets östligare delar. Vid de föregående riksdagsdebatterna, särskildt
inom bondeståndet, rörande södra stambanans riktning hade emellertid starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
