Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - IV. Ny järnvägskommitté. Riksdagen 1859-1860. Ericsons afgång. Yrkanden på ett sparsammare byggnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa båda ändpunkter sedermera förenas genom en sammanbindningsbana,
bildad genom tunnel under Södra bergen, en bank öfver Riddarfjärden och
brobyggnader öfver Norrström. Kostnaden för sammanbindningsbanan
beräknades till 2 630 000 rdr.
Af de inkomna ansökningarna om statsunderstöd för undersökning eller
anläggning af bibanor tillstyrkte kommittén, förutom hvad förut nämnts, endast
sådana, som afsågo anläggningar, hvilka skulle komma att tillföra
statsbanorna väsentligen ökad trafik. - Då ännu vid 1856-1858 års riksdag
yrkanden framställts att på vissa håll bygga kanaler i stället för järnvägar,
hade kommittén äfven haft i uppdrag att fästa uppmärksamheten vid
lämpliga vattenbyggnader. Med anledning häraf framhöll den lämpligheten af
flera dylika anläggningar, som vid denna tid också kommo till utförande,
nämligen Kinda kanal samt Dalslands och Seffle kanaler.
Vid den nu utförda utstakningen af statsbanorna hade det varit
kommitterades ögonsikte att med tillbörligt afseende på lokalen i största möjliga
mått fasthålla de tre för stambanorna antagna hufvudprinciperna, att framgå
kortaste sträckningen mellan de bestämda ändpunkterna, att därvid beröra
mellanliggande folkrika och fruktbara eller industriidkande orter samt att
undvika täflan med trafiken på de stora insjöarna och segellederna, hvilka
vid en konkurrens med järnvägar alltid skulle föredragas i ett land som
Sverige, hvars på samma gång tunga, skrymmande och föga dyrbara
hufvudalster, järn, trä och spannmål, hade mindre behof af snabb än af billig
transport. På samma gång dessa banor sålunda genomskuro landets inre
delar på lämpligt afstånd från hafven och de inre vattenlederna, voro de
dock så lagda, att de på vissa punkter berörde såväl de stora insjöarna
Vänern, Vättern, Hjälmaren och Mälaren som Göta och Strömsholms
kanaler.
De bygder, som af dessa statsbanor och deras supplement af enskilda
banor skulle beröras, voro de folkrikaste inom riket. Nära hälften af hela
folkmängden bodde inom tre mils afstånd från de planlagda linjerna.
Kommittén hade äfven sökt tillmötesgå ständernas kraf på noggrann
hänsyn till den nationalekonomiska sidan. I afseende på jordbruket uppgafs,
att få områden, som producerade säd till afsalu, lågo mer än två mil från
järnbana eller vattenväg. Industrien och handeln skulle få väsentligt gagn
af den lättade förbindelsen med utlandet och med landets folkrikare bygder
i det inre. Däremot måste bergsbruket och skogshandteringen med sina
tunga och skrymmande produkter allt framgent blifva väsentligen hänvisade
till de billigare vattenvägarna.
Transportkostnaderna, som vid den tiden pr mil och, centner på
landsväg uppgingo till 6-10 öre för gröfre och till 13-17 öre för lättare
köpmansgods, skulle på järnvägarna nedgå till resp. 3 och 10 öre, så snart
våglängden öfverstege 2-3 mil.
Utöfver de af Kungl. Maj:t angifna banlinjerna hade kommittén nöjt sig
med att föreslå Gäfle-Dalabanans utsträckning till Dalälfven för att vinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
