Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - IV. Ny järnvägskommitté. Riksdagen 1859-1860. Ericsons afgång. Yrkanden på ett sparsammare byggnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbindelse med sjön Siljan, hvarjämte den framhöll behofvet af en bana
från Nässjötrakten genom östra Småland ut till Östersjön.
Med inberäkning af redan påbegynta stambanor och beviljade anslag
skulle hela längden af det sålunda föreslagna statsjärnvägsnätet utgöra inemot
154 mil och anläggningskostnaden 127 l/2 milj. rdr.
Förestående kommittébetänkande hade inlämnats den 8 november 1859,
några veckor efter riksdagens öppnande. Att det samma år timade
tronskiftet och de af KARL XV redan under det föregående regentskapet
vidtagna förändringarna inom ministären på intet sätt rubbat regeringens
järnvägspolitiska ståndpunkt eller dess tillit till Ericson, framgick af den
kungliga propositionen i järnvägsfrågan till 1859-1860 års riksdag. Till
fullföljande af stambanebyggandet borde ett lån på 25 milj. rdr upptagas, däraf
5 milj. inom landet. Utan att förneka behofvet af de bansträckor för öfrigt,
som af järnvägskommittén förordats, ansåg dock regeringen hela detta
belopp böra användas till västra och södra stambanorna, hvilkas snara
fullbordan blef alltmer maktpåliggande, ju mer arbetet fortskred. Samtidigt
med västra stambanan borde äfven sammanbindningsbanan mellan Hallsberg
och Örebro utföras. Till dessa två banors fullbordan i den af
kommitterade förordade riktningen borde cirka 17 1/2 milj. rdr anvisas, återstoden -
nära 7 1/2 milj. - till fortsättning af södra stambanan i den af kommittén
föreslagna riktningen från sjön Stråken genom Jönköping, öfver Tenhult till
trakten af Nässjö och därifrån vidare förbi sjön Salen till Finjasjön.
Att de vid föregående riksdag besegrade förkämparna för en västra
stambana norr om Mälaren ännu ej gifvit sin sak förlorad, ådagalades nu
ytterligare genom i samma syfte gående motioner. Så gjorde sig den
outtröttliga Rosen till språkrör på samma gång för detta och Köping-Hultbolagets
intresse genom det alternativa förslaget att antingen draga västra stambanan
från Töreboda rakt på Örebro och därifrån till Katrineholm eller ock från
Hallsberg till Örebro och stanna där tillsvidare för att i stället bygga en bana
från Katrineholmstrakten öfver Kvicksund till Vendle och Köping. Om
sedan Köping-Hultbanans fortsättning genom Västmanland och Uppland togs
om hand af den enskilda företagsamheten, skulle nämnda bana ändå
omsider blifva centralstycket i en järnväg mellan Göteborg och Stockholm norr
om Mälaren. Missnöjet med regeringens uppgifvande af Lagalinjen och med
dess tillbakasättande af andra stambanor för den västra och södra tog sig
naturligtvis äfven uttryck i motioner, och slutligen framträdde det alltjämt
förbisedda Norrlandsintresset i det förnyade yrkandet att de, som bodde
närmast de blifvande stambanorna, skulle åläggas att bidraga till deras
anläggningskostnad.
Vid remissdebatten visade det sig, att man i allmänhet delade regeringens
åsikt om lämpligheten att koncentrera alla krafter på västra och södra
stambanornas fullbordan, men dess mer splittrade voro meningarna rörande
sättet. Denna splittring fick äfven uttryck i statsutskottets betänkande. Med
afstyrkande af Rosens förslag förordade detta, hvad Kungl. Maj:t föreslagit
i afseende på västra stambanan, dock med en något nordligare dragning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
