Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - IV. Ny järnvägskommitté. Riksdagen 1859-1860. Ericsons afgång. Yrkanden på ett sparsammare byggnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
midt igenom Närkes fruktbaraste slättland, där sådant utan nämnvärd
kostnadsökning lät sig göra. Likaså tillstyrktes anslaget till banan
Örebro-Hallsberg, under villkor att nyssnämnda stad, såsom vanligt var, kostnadsfritt
upplät mark till bangården. Men annorlunda blef utskottsmajoritetens hållning,
när turen kom till södra stambanan, hvilken ej blott var ägnad att sätta allt
hvad smålänningar hette i eld och lågor utan - genom sitt sammanhang
med den tilltänkta östra stambanan - äfven på det närmaste berörde
östgötarnes intressen. Visserligen godkändes den i kungliga propositionen
föreslagna riktningen från sjön Stråken öfver Jönköping till Tenhult, men för
den återstående sträckan förordades ej Nässjölinjen utan sträckningen från
Tenhult till Götaström och sedan utefter Lagadalen förbi köpingarna Värnamo
och Ljungby till Finjasjön. För att motivera denna hemställan underkastade
utskottet kommitténs argumentering en vidlyftig kritik, som kom till det
rakt motsatta resultatet, att Lagalinjen stod framför Nässjölinjen i afseende
på såväl järntillverkning som fabrikernas tillverkningsvärde och allmogens
binäringar. Till och med Västsmålands vidlyftiga mossmarker kommo vid
denna kalkyl till nytta, i det man framhöll möjligheten att vid de svenska
statsbanorna likaväl som vid flera utländska använda torf till bränslematerial.
Vidare erinrades därom, att Lagalinjen var den kortaste och billigaste och
att man därigenom undgick en betydande omväg åt öster för trafiken mellan
Örebro, Göteborg och Jönköping å ena sidan och södra Sverige å den andra.
Genom Nässjölinjen skulle alltså Mellansveriges västra landsdelar förlora
hvad dess östra skulle vinna.
En dylik vinst för Östsverige vore för öfrigt endast ett löst antagande,
så länge den af kommittén förordade östra stambanans förverkligande ännu
på intet vis kunde anses gifvet. Regeringens vid föregående riksdag
framlagda förslag till ett helt järnvägssystem hade ju tvärtom blifvit förkastad.
Under sådana förhållanden saknades skäl för kommitténs åtgörande att låta
denna imaginära östra stambana bestämma riktningen af en bana, som hade
till hufvudsyfte att förena Vättern med Malmö. Om en östra stambana en
gång verkligen skulle komma till stånd, skulle det för öfrigt - tvärtemot
hvad kommittén uppgifvit - vid närmare undersökning nog visa sig
möjligt att utan anlitande af omvägen öfver Nässjö finna en brukbar
sträckning norrut från Tenhult utan åsidosättande af gällande föreskrifter i
afseende på lutnings- och krökningsförhållaiiden.
Till den sålunda motiverade sträckningen tillstyrkte utskottet att anvisa
det belopp, Kungl. Maj:t begärt för södra stambanan. Frånsedt utskottets
förordande af Lagalinjen och dess hemställan om statsunderstöd till ett par
enskilda banor blefvo de i enskilda motioner framställda förslagen afstyrkta.
Utskottets argumentering rörande de båda alternativen för södra
stambanan motsades i reservationer, bland andra af öfverste G. G. STJERNGRANAT
och JONAS ANDERSSON från Östergötland, med hvilken flera förenade sig.
Enligt dessas mening hade ständerna ej afslagit regeringens stambanesystem
utan endast undanskjutit det i afvaktan på vidare undersökningar. Likaså
hade riksdagen tydligt nog uttalat sig för anläggandet af en östra stambana
från Katrineholm genom Östergötland. Under sådana förhållanden måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
