Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - IV. Ny järnvägskommitté. Riksdagen 1859-1860. Ericsons afgång. Yrkanden på ett sparsammare byggnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beräkningar vidhölls, att Nässjölinjen genomskar en bördigare och folkrikare
bygd och att den hade utsikter till en öfvervikt i trafik, som mer än väl
skulle uppväga den ringa ökningen i byggnadskostnad. Lagalinjens bygd
hade blott att uppvisa de två köpingarna Värnamo och Ljungby, och trakten
väster om Lagaåns dalgång bestod mest af sandmoar och ljunghedar.
Inom prästeståndet märktes bland Lagalinjens försvarare professor
Carlson, bland regeringsförslagets professor Agardh, riksarkivarien J. J.
NORDSTRÖM och prosten K. G. Berlin. Prosten K. G. MODIGH i Jönköping
betonade särskildt det faktum, att södra stambanans hufvuduppgift, som i
början varit att sammanbinda Malmö och Jönköping, numera blifvit att i
förening med den blifvande östra sammanbinda Malmö och hufvudstaden.
I afseende på vidlyftigheten intog borgarståndets debatt främsta rummet
i denna väldiga meningsstrid. Bland utskottets försvarare märktes rådman
A. V. Björck i Göteborg och Lars Hierta. Den förre klandrade regeringen
för dess blinda tillit till kommitterades förslag; den senare tillvitade detta
förslag flera oriktiga uppgifter i den statistiska afdelningen och yrkade
uppskof med anslagen till södra stambanan. I fråga om de båda
motsidornas gruppering kunde inom detta stånd lätt nog iakttagas, att kampen
mellan den västra och den östra linjen äfven var en kamp mellan de båda
städerna Göteborg och Stockholm.
Sitt mest oförställda uttryck fingo dock de lokala hänsynen som vanligt
inom bondeståndet. Också sökte enhvar som kunde gifva ökadt värde åt
sin argumentering genom den försäkran, att han ej bodde så till, att han
kunde för egen del vänta något gagn af den ena eller andra linjen. De, som
i detta hänseende bort blifva bäst trodda, voro norrlänningarna; också var
det från det hållet som yrkandet utgick, att invånarna i orter, som
genomskuros af statsbanor, skulle direkt bidraga till omkostnaderna i omvändt
förhållande till afståndet från banan. De, som bodde utanför rayonen för
det tilltänkta järnvägsnätet eller som redan erhållit sin beskärda del däraf,
yrkade på sparsamhet och voro sålunda i fråga om Smålandsbanan
motståndare till Nässjölinjen, som ju skulle gifvet draga med sig en östra stambana.
Af sistnämnda skäl stredo östgötarna ifrigt för Nässjölinjen och likaså
blekingsborna, som därigenom ville underlätta anläggandet af bibanor till
kuststäderna i söder.
Hetast stod striden naturligtvis mellan smålänningarna själfva; äfven
åtskilliga af hemorterna deltogo genom att erbjuda kostnadsfri jordupplåtelse
för banan. Den västra linjens förkämpar gjorde de mest förtviflade försök
att förgylla upp Sunnerbo härads sandmoar och ljunghedar, Värnamo och
Ljungby köpingars framtidsmöjligheter och att - såsom en talare uttryckte
sig - efter utskottets föredöme fylla Lagadalen med »torfmossar, laggkärl,
slädar, vagnar, ståltråd, skoarbeten, väfskedar och slutligen biskötsel och
honung». - »De ofruktbara Sunnerbo, Östbo och Västbo härader hade
aldrig varit så rika och sköna som nu.» -Däremot skulle Nässjölinjen, enligt
opartiska (utländska) ingenjörers undersökning, vara outförbar i följd af
naturhinder, och Sunnerbo härads stridbara representant SVEN HEURLIN, som själf
motionerat till förmån för Lagalinjen och som ej hade ord nog starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
