Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - IV. Ny järnvägskommitté. Riksdagen 1859-1860. Ericsons afgång. Yrkanden på ett sparsammare byggnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vore afsedda för en större tåghastighet än man någonstädes i Tyskland
ansett sig ha råd att bestå sig; häraf betingades användning af tyngre
lokomotiv och därför äfven af solidare konstruktion af öfverbyggnaden jämte
större materielnötning och bränsleåtgång. I ett land, där ej så stark trafik
kunde påräknas, borde banorna också anläggas mindre anspråksfullt.
Ericson, som fått del af dessa inom riksdagen uttalade anmärkningar.,
hade därpå afgifvit det svar, att spårvidden för statsbanorna i Sverige valts
i öfverensstämmelse med de redan påbörjade, med hvilka man väntade sig
samtrafik, nämligen de norska och Köping-Hults. För konstruktionen af
öfverbyggnaden hade man valt det tyska byggnadssättet, som höll
medelvägen mellan det dyrbara engelska och det ofta provisoriska
nordamerikanska. Användningen af lättare räler och lokomotiv skulle medföra
behofvet af dess flera tåg och sålunda öka driftkostnaden. I Sverige med
dess stora afstånd vore en betydande hastighet af större behof än
annorstädes. För öfrigt hade vid järnvägsbyggandet det system följts, som
förestafvades af våra säregna förhållanden och behof med hänsyn till terräng,
klimat, afstånd och befolkningens billiga anspråk, och det vore dålig ekonomi
att köpa en förlust för framtiden med en vinst för tillfället.
Ständerna voro ej fullt till freds med denna förklaring, och i den
skrifvelse, som af motionen föranleddes, framlyste tydligt nog deras tvekan och
bekymmer, om man ej byggde solidare och dyrbarare än nödigt var. Utan
säker förhoppning att statens banor, en gång fullbordade, skulle gifva till
fredsställande afkomst, torde, sades det, något vidsträcktare utförande af
järnvägsbyggnader i Sverige icke kunna påräknas. Skrifvelsen utmynnade
i en anhållan om åtgärder till beredande af besparing i såväl
anläggnings- som drift- och underhållskostnader för statens järnvägar.
Ändamålet med ständernas skrifvelse var utan tvifvel rent sakligt, men
den kunde ju äfven fattas som ett klander mot ledningen af statens
järnvägsbyggnader. Huru som helst behöfde Ericson förvisso icke gå och leta
efter förstuckna anmärkningar. Han hade därtill fått mottaga alltför många
direkta och oförtäckta angrepp både inom och utom riksdagen. Hans
duglighet och oegennytta var det ej lätt att förneka, men det klagades så mycket
mer öfver »den inkonstitutionella maktfullkomlighet» som lagts i hans händer,
och de, som voro missnöjda med hans järnvägssystem, klandrade särskildt
hans obenägenhet att draga järnvägarna genom bergslagerna och i allmänhet
genom landets bördigaste och folkrikaste bygder. Och underligt hade
förvisso varit, om dylika klagomål skulle ha uteblifvit i en strid, där de
enskilda intressena brötos mot hvarandra med intensiv kraft och där det
allmännas intresse först och sist representerades af denne enda man, bakom
hvars auktoritet till och med regeringen gömde sig undan. Öppet och ärligt
hade han sagt ifrån, hvad han ansåg för landet gagneligast, och därvid höll
han fast utan människofruktan. Resultatet blef, att det af honom påyrkade
statsjärnvägsnät, som ständerna år 1857 vägrat på en gång acceptera, i det
följande steg för steg förverkligades, men ock att han måste uppbära bittra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
