Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - IV. Ny järnvägskommitté. Riksdagen 1859-1860. Ericsons afgång. Yrkanden på ett sparsammare byggnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
for statens järnvägstrafik öfverlämnades befattningen med alla ärenden
rörande ordnandet af allmänna trafiken å stambanorna, vidmakthållandet af
dessa banor med tillhörande byggnader, verkstäder och materiel m. m.
äfvensom uppbörden och förvaltningen af inflytande medel. Det andra verket,
styrelsen öfver statens järnvägsbyggnader, erhöll tillsvidare högsta ledningen
af statens järnvägsbyggnadsarbeten och hvad därmed ägde gemenskap. Till
chefer för de nya verken utsagos Ericsons kolleger i
järnvägsundersökningskommittén af år 1858 bergmästaren K. O. Troilius och öfverstelöjtnanten K. G. Beijer, den förra för trafik-, den senare för byggnadsstyrelsen.
Omedelbart efter sin afgång vann Ericson en seger i den vid föregående
riksdag å bane bragta frågan rörande större sparsamhet i statsbanornas
byggnadssätt samt drift och underhåll. Den strid om företrädet mellan
bred- och smalspåriga järnbanor, som i alla järnvägsbyggande stater tidigare eller
senare utkämpats, kunde icke heller uteblifva i Sverige. Sedan den gjort sig
förnimbar redan vid riksdagen 1859-1860, utbröt den i full låga vid riksdagen
1862-1863. Rosen, hvars vidtfamnande system af 1845 stoltserat med en
vägbredd afsedd för dubbla banor, hade nu - efter att ha studerat frågan
utomlands - till den grad inskränkt sina anspråk, att han med hänsyn till
Sveriges ringa trafik ansåg våra enkelspåriga järnvägar ej ens behöfva den
större spårvidden; genom spårviddens reducerande från 5 till 3 1/2 fot skulle
halfva anläggningskostnaden inbesparas. Endast härigenom skulle de svenska
banornas räntabilitet komma att ställa sig förmånligt. Att göra någon
förändring i detta hänseende med västra och södra stambanan var nu
visserligen för sent; men i stället borde alla blifvande vare sig stats- eller enskilda
banor byggas smalspåriga. Statsbanorna skulle ej kunna reda sig, utan att
de »matades» af bibanor, och sådana skulle af enskilda ej kunna byggas
annorlunda än smalspåriga, enär de endast på det sättet kunde utföras billigt
nog för att gifva någon afkastning.
I anledning af ständernas skrifvelse vid föregående riksdag hade Kungl.
Maj:t infordrat förnyadt utlåtande i frågan af Ericson, och detta blef, som
väntas kunde, en ny apologi för det dittills tillämpade systemet. Gentemot
uppgifterna, att åtskilliga järnbanor utomlands ej voro dyrare än de svenska,
framhöll han, att ingenstädes byggdes banor af samma konstruktion och
styrka som våra stambanor för lika billigt pris; han yrkade därför
bibehållandet af det redan vedertagna byggnadssättet, som betingades af våra
säregna klimatiska förhållanden och af allmänhetens anspråk på
tåghastighet. I detta yrkande instämde såväl byggnadsingenjörerna vid statens
bananläggningar som det militära intressets målsmän.
Ericsons förklaring var af den art, att regeringen ansåg skäl saknas för
vidtagande af några förändringar i byggnadssättet; i afseende på drift och
underhåll utlofvades iakttagandet af all den besparing, som läte sig förenas
med rörelsens kraf och trafikens ändamålsenliga skötsel.
Bland ständerna väcktes frågan emellertid till nytt lif genom en motion
af friherre A. K. RAAB, hvilken yrkade inskränkning i spårvidden för alla
blifvande banor, som af staten byggdes eller understöddes. Statsutskottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
