Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - IV. Ny järnvägskommitté. Riksdagen 1859-1860. Ericsons afgång. Yrkanden på ett sparsammare byggnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nöjde sig ej utan vidare med Ericsons upprepade utlåtanden, ehuru dessa
erhållit sakkunnigt stöd af öfverstelöjtnanten K. G. Beijer, hvilken liksom
Rosen studerat frågan utomlands men i motsats till denne kommit till det
resultat, att de smalspåriga järnbanorna ställde sig lika dyra som de
bredspåriga, men voro i allo opraktiska. Efter skarpa meningsskiften mellan
denna åsikts förfäktare och smalspårighetens målsman Lars Hierta beslöt
utskottet att rådföra sig med Rosen, major K. ADELSKÖLD samt kaptenerna
L. M. NORDENFELT och grefve R. CRONSTEDT såsom sakkunniga. Den
förstnämnde höll naturligtvis den smala spårvidden för den lämpligaste.
Nordenfelt och Cronstedt förordade den breda, hvaremot Adelsköld intog den
förmedlande ståndpunkten, att alla viktigare banor borde byggas bredspåriga,
men bi- och lokalbanor efter omständigheterna. Slutet blef, att utskottet
afstyrkte den yrkade förändringen i spårvidd, sedan ej mindre än 60 mil
statsbanor redan voro anlagda eller påbörjade efter annat system. Inom
borgarståndet blef ämnet föremål för en grundlig behandling, hvarvid Hierta
med mycken vidlyftighet sökte motivera sina anmärkningar, medan Ericson
ifrigt försvarades af vice talmannen P. Murén och andra. På Hiertas
beklagande att Ericson, på samma gång han ledde utförandet, fått så stort
inflytande på afgörandet af nya linjer, genmäldes af K. F. Ridderstad, att
just därigenom järnvägsfrågan ryckts ur partiskhetens och den småsinta
egennyttans händer och öfverlämnats åt ovälden, oegennyttan och den stora
förmågan.
Ständerna inskränkte sig till att, under instämmande i utskottets
motivering, göra det uttalandet, att ingen förändring i byggnadssättet borde
företagas vid utförande af de stambanor, för hvilka anslag vid ifrågavarande
riksdag beviljades.
I afseende på drift- och underhållskostnad nöjde de sig med att taga fasta
på Kungl. Maj:ts löfte att sörja för största möjliga besparingar härvidlag.
Grefve von Rosen reserverade sig mot denna utgång under beklagande däraf,
»att den obetingade tron på auktoriteter skall till den grad förvilla omdömet»,
ehuru man i vårt land haft påtagliga bevis för den stora fördelen af
smalspåriga banor, då trafiken icke är särdeles stor.
I praktiskt hänseende var striden sålunda för tillfället afgiord; den
teoretiska frågan, om de smalspåriga banorna i vårt land ställde sig hälften
billigare eller nära nog lika dyra som de bredspåriga, kunde i själfva verket
ej definitivt besvaras, innan man fått mera tid på sig att äfven inom vårt
land jämföra resultaten af de båda olika systemen.
Att i någon mån åstadkomma besparingar för statskassan hade äfven
varit syftemålet för vissa vid 1859-1860 års riksdag framställda förslag om
ändringar i expropriationslagen; äfvenså hade vid flera föregående riksdagar
yrkanden framträdt, att de, som bodde närmast en statens järnvägsanläggning, skulle åläggas att bidraga till räntebetalningen å byggnadskapitalet, men
intet af dessa förslag hade ledt till afsedd påföljd. I samma syfte anhöllo
ständerna år 1860 hos Kungl. Maj:t att före framläggandet vid nästa riksmöte af
förslag till fortsättning af statens stambanor låta höra vederbörande kommuner,
om de vore villiga att kostnadsfritt afstå för anläggningen erforderlig jord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
