Statens järnvägar 1856-1906. Historisk-teknisk-ekonomisk beskrifning / Del 1. Historik / 104 (1906) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - V. Påbörjandet af östra, norra och nordvästra stambanorna. Riksdagen 1862-1863

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

	Längd mil	Kostnad milj. rdr
1. Stockholm—Uppsala—Sala	117/9	9l/5
2. Stockholm—Stäket—Örsundsbro—Sala jämte grenbanan Örsundsbro—Uppsala	nära 13	9
3. Stockholm—Örsundsbro—Sevalla—Sala jämte grenbanan Örsundsbro—Uppsala	nära 14	nära 9
4. Stockholm—Kålhammar—Gran—Örsundsbro—Sevalla—Sala jämte grenbanan Kålhammar—Uppsala	15	öfver 10

Med hänsyn till omnejdens befolkningsförhållanden och produkter ansåg
utskottet de olika linjerna ungefär jämställda. Hufvudsyftet borde därför
blifva att undvika de båda motsatta ytterligheternas olägenheter och förena
deras fördelar genom att söka en nordligare öfvergång af Mälaren än Stäket.
En sådan trodde sig utskottet ha funnit vid Erikssund. Därför hemställde
det till stånden att bevilja ett belopp på cirka 4 1/2 milj. rdr till påbörjande
af norra stambanan från hufvudstaden öfver Kålhammar och Gran i den
riktning mot Sala, som Kungl. Maj:t kunde finna för godt att bestämma.
Anläggandet af grenbanan från Kålhammar till Uppsala borde öfverlåtas åt den
enskilda företagsamheten med statsunderstöd. Utgångspunkten för den
sålunda förordade norra stambanan, som skulle blifva något billigare än den
af Kungl. Maj:t föreslagna Sevallalinjen, borde ej förläggas till stranden af
Klara sjö utan vid Ladugårdslandsviken för omedelbar förbindelse med
Saltsjötrafiken. I fråga om banans andra ändpunkt nöjde man sig med att
föreslå en anhållan om ytterligare undersökningar rörande lämpligaste
sträckningen norrut från Sala.


Utskottets välmenta försök att förlika de olika meningarna genom en
medellinje, som först gick rätt till Kålhammar, därefter i en tvär krökning,
som af bespottarna fick namnet krumeluren, öfver vikar och halföar till
Gran och som endast erbjöd en möjlighet till banans fortsättning till
Uppsala, mötte ett tämligen allmänt ogillande. »Det är ingen maska i det
svenska järnvägsnätet,» utbrast en talare i prästeståndet, »som kostat så
mycket bläck, så mycken trycksvärta och äfven andra fluida, så mycket
tankearbete, så många undersökningar, och likväl stå vi nu vid den så
kallade krumeluren!»

Att just denna bana, som i sträckningen från Stockholm till Uppsala
af de flesta alltifrån början ansetts som ett finansiellt lofvande företag,
varit och blef föremål för segare och hetare tvister än någon annan svensk
stambana, berodde i främsta rummet på svårigheten att i afseende på dess
första del förena det uppländska inlandets önskningar med Mälarbygdens, i
afseende på fortsättningen Norrlands med Dalarnas, men därjämte äfven af
bristen på gifven slutpunkt och ovissheten om banans förhållande till
landet norr om Gäfle-Dalabanan.

Vid remissdebatten hade A. V. Uhr från Närkes län på tal om
Norrköpingsbanan öppet förklarat: »Denna bana kommer att tillskynda min hemort

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>