Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - V. Påbörjandet af östra, norra och nordvästra stambanorna. Riksdagen 1862-1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stora fördelar, och jag måste alltså tillstyrka äfven denna banas byggande.»
Denna lokalpolitik gjorde sig om möjligt ännu mera gällande i fråga om norra
stambanan, och de välmenta förmaningarna att bortse från ortsintressena
voro spilld möda. I bondeståndet uttalades rent ut den satsen, att hvad
staten förlorar det vinna de enskilda orterna på järnvägsanläggningar, och
riddarhuset vimlade af hjälptrupper, som för tillfället inkallats från de
intresserade landsorterna. Också kunde gamla grefve von Rosen gnugga
händerna af skadeglädje och upprepa sin försäkran, att det hade herrarna för
det att de afvisat hans anbud att förse Sverige med banor utan något
besvär för staten.
Då utskottets medlingsförsök strandat, uppblossade alltså striden med
ny våldsamhet och under en förbistring, som blott genom mängden af
förslag kunde förklaras. Ensamt för linjen väster om Sigtunafjärden voro fem
alternativ framställda. Norrlänningarna, som vid föregående riksdagar i
regeln motarbetat järnvägsanläggningar på andra håll, hade tröstats därmed,
att det snart skulle blifva deras tur. Men då de nu sågo regeringen
framlägga förslag till en »norra» stambana, som i stället tog kosan västerut,
reste de sig som en man mot det ensidiga »Mälarintresset» och fordrade
banans dragning öster om Sigtunafjärden genaste vägen till Uppsala och
därefter till Sala och Storvik, i hvilken plats de sågo lämpligaste
utgångspunkten för en fortsättning uppåt Norrland. Redan nu kunde
norrlänningarna påvisa det faktum att befolkningen tillväxte snabbare i deras bygder
än i andra landsändar, och redan nu umgingos de med plan till en
järnväg från Sundsvall, som skulle gå nog långt inåt landet för att ej
konkurrera med sjöfarten och som vid Storvik skulle möta stambanan söderifrån.
Någon västligare anknytningspunkt med Gäfle-Dalabanan kunde
norrlänningarna ej medgifva utan att väsentligen förlänga sina förbindelser med
Uppsala och hufvudstaden. Dalkarlarna åter, som klagade öfver sitt lands
fattigdom och afstängda läge, kräfde en vida västligare riktning, upp mot
Siljan. Till deras undsättning skyndade i främsta rummet det vakna
Västerås- och Mälarintresset men äfven flertalet af Stockholms stads representanter,
som kanske befarade, att en järnväg till Uppsala skulle onödiggöra
universitetets föreslagna flyttning till hufvudstaden, och af göteborgarna, som efter
denna stambanas sammanknytning med Köping-Hultbanan och genom den
med Örebro och västra stambanan hoppades kunna draga bergslagernas
affärslif från Stockholm och i stället leda det till Göteborg. Inom
borgarståndet personifierades denna motsats å ena sidan af vice talmannen P. Murén
från Gäfle, som efter vanan kämpade för Ericsons idéer, det vill här säga
linjen öster om Sigtunafjärden, å den andra af L. Hierta från Stockholm
och A. V. Björck från Göteborg, som förfäktade det af statsutskottet
framlagda förmedlingsförslaget. Af vännerna till sistnämnda förslag upplystes
norrlänningarna om att de hade sin af naturen gifna handelsväg öfver Bottniska
viken och att de på järnväg ej hade annat att frakta än »smör och ripor,
renstekar, lin och väfnader». - »Och icke tjänar det till något att lägga
järnvägar tvärs öfver dessa berg och floder, upp- och utför höga backar och
öfver stora, dyrbara broar för att erhålla några lass smör och ripor», yttrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
