Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - V. Påbörjandet af östra, norra och nordvästra stambanorna. Riksdagen 1862-1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från de hinder, som däraf skulle vållas såväl sjö- som gatutrafiken inom
hufvudstaden, men dessa svårigheter hade Ericson genom flera nya
anordningar sökt reducera till minsta möjliga mått. Under sådana förhållanden tvekade
ej heller regeringen att hos ständerna begära det för ifrågavarande
anläggning erforderliga anslaget.
Det säger sig själf, att denna fråga ej kunde gå förbi utan en väldig
störtflod af debatter och opinionsuttalanden, särskildt inom hufvudstaden. De,
som ogillade Ericsons förslag utan att därför ogilla själfva idén om en
sammanbindningsbana, kunde i stället gruppera sig kring ett förslag af
öfverstelöjtnanten vid väg- och vattenbyggnadskåren F. V. LEYONANCKER och L. Hierta
att förlägga ändstationen för norra stambanan i grannskapet af Nybrohamnen,
för södra vid Stadsgården för att sedan, om så erfordrades, förena dem genom
en bana öfver Skeppsbron, Norrström och Blasieholmen. Andra åter förkastade
hela idén om en sammanbindningsbana, emedan en sådan skulle förstöra
gatu- och sjötrafiken inom hufvudstaden, blifva utan gagn för platsen och, då ingen
transitotrafik kunde påräknas, äfven för landet. De stora omkostnaderna
skulle därför vara bokstafligen »kastade i sjön». Mot dessa invändningar
uppträdde Ericson personligen med ett föredrag å De la Croix’ salong den
21 mars 1863. Med förbättrade samfärdsmedel skulle, sade han,
ovillkorligen en betydande transitorörelse uppstå mellan handelsområdena norr och
söder om Mälaren, och detta i förening med de af en gemensam bangård
följande besparingarna skulle säkerligen räcka till att betäcka räntan å
anläggningskostnaden. Mot förslaget att leda västra stambanan till
Stadsgården och den norra till Humlegården med spår till Nybroviken anmärktes, att en
tunnel till förstnämnda plats måste framgå i dubbel kurva och blifva längre
än i Ericsons förslag, och att Stadsgården hvarken hade det centrala läge
eller erbjöde samma utrymme som stranden vid Klara sjö. För öfrigt skulle
äfven Ericsons sammanbindningsbana förenas med Saltsjön, nämligen genom
sidospår, och sådant kunde, om det blefve behöfligt, äfven utläggas till
Nybroviken.
Att opinionen inom hufvudstaden, som närmast berördes af saken, så
småningom blifvit eröfrad för Ericsons förslag, visade sig vid ett allmänt
diskussionsmöte några dagar senare på stora börssalen. Hierta, som äfven
i denna fråga hörde till Ericsons motståndare, men som bättre än de flesta
kunde döma om den allmänna opinionen, erkände att förslaget - af
pressen att döma - hade ända till 9/10 af hufvudstadens befolkning för sig,
Stockholms kommunalrepresentation, till hvilken frågan hänskjutits, uttalade med
2/3 sin anslutning och gaf högljudt sitt bifall till känna, då August Blanche,
som i likhet med många andra låtit sig hänföras af det »poetiska» i denna
tanke, i hänryckta ord utmålade anblicken af »detta lokomotiv, som spränger
fram genom ett berg djupt under grundvalarna för en stadsdel och åter fram
öfver en ström, speglande däri sina rader af vagnar och människohufvuden,
och försvinner bland bergslagens skogar och malmverk».
De nyktra männen, som sutto i statsutskottet, visade däremot intet sinne
för det sublima i Ericsons tanke. Af hänsyn hufvudsakligen till de
svårigheter, som däraf skulle uppstå för stadens gatu- och sjötrafik, afstyrktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
