Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - VII. Statsmakterna och den enskilda byggnadsverksamheten. Östra och norra stambanans (till Storvik) fullbordan, 1870-1874
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
byggnadsadministrationen. År 1868 hade Sparre yrkat, att bestyret med statens
järnvägsbyggande borde öfverlåtas åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och
riksdagen hade samma år beslutat en anhållan hos Kungl. Maj:t, att styrelsen
öfver statens järnvägsbyggnader antingen måtte sammanslås med
järnvägstrafikstyrelsen eller ock förläggas till arbetslinjen. Genom Sparres nya
förslag af år 1869 skulle byggnadsstyrelsen alldeles inbesparas.
Sparres stora »järnvägsfiske», såsom det kallades, afsåg att vinna och
förena alla enskilda järnvägsintressen söder om Dalälfven och krossa det
norrländska järnvägspartiet, som länge varit de förra till hinder, i synnerhet
i fråga om norra stambanans riktning genom Uppland och Västmanland.
Från detta håll var dock ett motdrag redan gjordt genom motioner om anslag
samtidigt till östra och norra stambanornas fortsättande.
I Sparres motion kunde två hufvudtankar urskiljas, den ena att under
närmaste framtiden alla såväl stam- som bibanor skulle utföras af bolag,
som sedan erhöllo godtgörelse af staten, den andra att en fullständig plan
för alla sådana banor skulle i förväg fastslås.
Statsutskottets yttrande med anledning af denna motion betecknar, om
också ej i samma grad som motionen, ett bakslag mot den alltsedan år 1854
fasthållna principen om hufvudbanornas utförande ej blott på statens
bekostnad utan ock genom dess omedelbara försorg. Denna princips fasthållande
i det föregående tillskref utskottet obekantskapen med järnvägarnas
förmåga att i och för sig gifva vinst, farhågor för enskildas öfvervälde öfver
näringslifvet, vissa bandelars egenskap att mera afse statens behof –
särskildt i militärt och postalt afseende – än industriens samt den i Sverige
rådande bristen på enskildt kapital och företagsamhet.
Emellertid hade statsbanesystemet fört med sig åtskilliga olägenheter.
Det hade sålunda visat sig, att järnvägsrörelsen såsom industri ej kunde lika
väl skötas af staten som af enskilda, att trafiktaxorna ofta måste
bestämmas utan afseende på företagets vinst, att enskilda intressen, då de
ingenting riskerade, kunde föranleda banornas anläggning i riktningar, som
hvarken för statens eller näringslifvets behof vore de förmånligaste, att
järnvägsfrågorna stundom afgjordes ej för sitt eget ändamål utan efter politiska
bisyften och sålunda kunde bidraga till bildande af sammanslutningar inom
riksdagen, som blott hade det egna intresset till driffjäder. Härtill kom som
den mest påtagliga olägenheten en tyngande statsskuld, som ändå aldrig
skulle blifva i stånd att uppfylla hela landets behof.
I följd häraf hade man ock börjat alltmer öfvergifva statsbanesystemet
inom de länder, där det från början tillämpats.
Af alla dessa skäl fann utskottet sig förhindradt att tillstyrka ett förslag,
som innerst åsyftade att utsträcka anläggningen af statsbanor till ännu flera
delar af riket. Tvärtom ansåg det nu tiden inne att genom noggrann
begränsning af de statsbaneanläggningar, som borde för närmaste framtid
ifrågakomma, möjliggöra en öfvergång till allmänt införande af privatbanesystemet,
hvilket gaf större garanti för att banorna anlades där de bäst
behöfdes och så billigt som möjligt, utan att alla kostnaderna fölle på staten.
Därför ansåg utskottet, att endast östra och norra stambanorna borde af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
