Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - VII. Statsmakterna och den enskilda byggnadsverksamheten. Östra och norra stambanans (till Storvik) fullbordan, 1870-1874
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utskottets försök att få en ny stambana sanktionerad, utan ock norrlänningarnas
yrkanden på anslag till Uppsalabanans fortsättning öfver Sala till
Storvik. Samma utgång vederfors ock de förslag, som framställts till förmån
för östra stambanan.
Först vid riksdagen 1870, då, på sätt ofvan berättats, de sista anslagen
anvisades till nordvästra stambanans fullbordan, måste tiden vara inne att
på allvar taga itu med frågan om arbetets fortsättande på de båda
återstående stambanorna, hvilkas fullföljande med stigande otålighet motsågs af
intresserade landsändar. Regeringen visade sig också äga en riktig
uppfattning af frågans läge inom riksdagen, då den tillerkände dessa båda banor
en så jämbördig betydelse, att ingendera borde sättas framför den andra och
att sålunda anslag borde äskas samtidigt och till lika belopp till bäggedera.
I afseende på den östra stambanan hade på sista tiden ingen afvikande
mening yppats rörande den af statsmakterna redan godkända riktningen från
Norrköping öfver Linköping och Mjölby till Nässjö å södra stambanan. En
vid denna riksdag af direktör A. Grill framställd motion om dess dragning
från Nässjö öfver Mjölby och Motala till Hallsberg hade också endast den
betydelsen att, i likhet med så många andra enskilda förslag till
statsbaneanläggningar från denna tid, utpeka en riktning, som sedan skulle på enskild
väg omhändertagas och ledas till resultat. I afseende på principfrågan, om
statens järnvägsbyggande nu med det sista anslaget till nordvästra
stambanan borde upphöra, ansåg statsutskottet liksom året förut, att man borde
fullborda stambanorna till Nässjö och Gäfle-Dalabanan och sedan sluta för den
närmaste framtiden. Mot detta yrkande uppreste sig dock det nihilistiska
sparsamhetspartiet, som kräfde uppskof eller rent af upphörande med statens
järnvägsbyggande. Inom andra kammaren visade sig också detta parti nog
starkt att genomdrifva ett afslag på det begärda anslaget till östra stambanan.
Emellertid var minoriteten betydlig, och denna i förening med första
kammarens majoritet, som godkänt förslaget, segrade i den gemensamma
voteringen. Med någon afprutning på det kungliga förslaget beviljades sålunda
en miljon rdr till fortsättandet af östra stambanan.
Så mycket större strider och meningsskiljaktigheter framkallade den
segslitna frågan om norra stambanans fortsättning och riktning, ehuru
regeringen, såsom förut nämnts, sökt ytterligare utreda det trassliga spörsmålet genom
förnyade undersökningar rörande de olika alternativen. Bland den brokiga
mängden af hugskott, som äfven vid denna riksdag motionsvis framburos,
kunde emellertid urskiljas tvenne hufvudalternativ, kring hvilka de olika
meningarna alltmer koncentrerat sig – det ena från Uppsala öfver Sala till
Storvik, det andra från Tureberg öfver Sevalla till Storvik. Genom de nya
undersökningarna hade dessutom ådagalagts, att öfvergången öfver Dalälfven
skulle ställa sig billigare vid Krylbo än vid Avesta, som förut vidhållits.
Visserligen saknades icke förslag till både genare och billigare
järnvägsförbindelser mellan Uppsala och Gäfle–Dalabanan – ett sådant gick från
Uppsala rakt till Gäfle, ett annat öfver Söderfors till Margretehill, ett tredje
öfver Gysinge till Storvik – men då intet af dessa uppfyllde krafvet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
