Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - VII. Statsmakterna och den enskilda byggnadsverksamheten. Östra och norra stambanans (till Storvik) fullbordan, 1870-1874
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bära årliga järnvägsanslag till ännu större belopp och ett raskare
byggnadssätt tjänade till besparing, ansåg regeringen arbetet å de båda stambanorna
böra påskyndas, så att de kunde fullbordas år 1876. Sedan
kostnadsberäkningen för norra stambanan genom förnyad utstakning nedbragts med nära
3 milj. rdr, skulle byggnadskostnaden för återstoden af de båda statsbanorna
belöpa sig till omkring 20 miljoner. Årliga anslaget skulle alltså uppgå till
4 milj., och begärdes nu för år 1872 nämnda belopp, däraf 2 100 000 rdr
för östra och återstoden för norra stambanan.
Emellertid ansåg utskottet, att man borde vidhålla den af 1868 års statsutskott
uttalade och sedan, »såsom det synes», af riksdagen alltjämt gillade åsikten,
att järnvägsarbetena ej borde bedrifvas hastigare än att tillökningen i
nettobehållningen af statens järnvägstrafik till fullo betäckte annuiteterna för den
upplåning, som i och för järnvägsanläggningarna måste äga rum. I motsatt
fall komme järnvägsanslagen att menligt tynga på budgeten och hindra
anslag för andra viktiga ändamål. Öfvergafs den fasta ståndpunkten att
inskränka den för järnvägsbyggandet erforderliga upplåningen inom det belopp,
hvartill den ökade tratikinkomsten lämnade erforderlig annuitet, råkade man
ut för olägenheten, att de årliga byggnadsanslagen komme att växla mellan
högst olika belopp. Utskottet hemställde därför till riksdagen att för år 1872
endast bevilja ett anslag å 3 milj. rdr, däraf hälften till hvardera stambanan.
Vid behandlingen af utskottets förslag uppflammade inom kamrarna en
ny strid rörande den odödliga Sevallalinjen, hvilken af en talare jämfördes
med Tors bockar. Sedan föregående riksdag bestämt norra stambanans
riktning, hade tvenne bolag bildats för enskilda järnvägsanläggningar i
de båda då förkastade riktningarna öfver Sevalla till bergslagen och Köping
samt från Uppsala till Margretehill. I anledning häraf hade öfverstelöjtnanten
F. V. Leyonancker i en reservation inom statsutskottet yrkat uppskof med
anslaget till norra stambanan. Detta yrkande upptogs nu med ifver af flera
talare, som framhöllo det oriktiga i att lägga en konkurrerande statsbana
midt emellan två enskilda och att staten bäst gagnade såväl sig själf som
orterna i fråga genom att använda kostnaden för denna bana till understöd
åt de två privatbanorna. Inom första kammaren förfäktades denna
ståndpunkt i synnerhet af den verksamma järnvägspolitikern friherre G. Bildt,
inom den andra af grefve E. Sparre, som dock äfven denna gång fick
uppbära elaka tillvitelser på grund af sin osläckliga nitälskan för Sevallalinjen.
Från motsidan framhölls särskildt det förkastliga i att upprifva en
föregående riksdags beslut samt det löfte, som redan år 1863 gifvits Norrland
att omsider äfven det erhålla en statsbana. Utskottets hemställan om
anslag å halfannan miljon till norra stambanans fortsättande i förut bestämd
riktning bifölls i första kammaren med endast en rösts öfvervikt. Så
mycket starkare var däremot majoriteten i andra kammaren, hvilken dock året
förut i två omröstningar vägrat anslag till norra stambanan.
Anslaget till östra stambanan beviljades af sistnämnda kammare efter
utskottets hemställan, men i första kammaren till det af regeringen begärda
beloppet - 2 100 000 rdr - hvilket ock i den gemensamma voteringen blef
riksdagens beslut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
