Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - VIII. Storvik-Ånge, Torpshammar-riksgränsen, 1873-1881
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kol och malm, hvilka framför andra voro af natur att ej tåla omlastning.
Genom bredspårighetssystemets bibehållande ända upp till Torpshammar
skulle dessa olägenheter skjutas så långt tillbaka som möjligt.
Frågans utgång kunde ej vara tvifvelaktig, då regeringens och utskottets
förslag inom första kammaren försvarades af sådana män som chefen för
trafikstyrelsen K. O. Troilius, förra statsrådet F. F. Carlson, bruksägaren
KARL EKMAN, friherre F. VON ESSEN, A. G:son Bennich och L. M. Nordenfelt,
inom andra kammaren af kapten K. E. CASPARSSON, JÖNS RUNDBÄCK och
LISS OLOF LARSSON. Förslaget antogs af första kammaren med 82 röster
mot 16, af den andra med 102 röster mot 58, som önskade smal spårvidd
äfven för linjen Storvik-Torpshammar.
Att äfven Norrland skulle få statsbanor var sålunda afgjordt, ehuru
riktningen ännu endast fastställts för slutstyckena från Storvik till Hybo samt från
riksgränsen till Aspåsnäset eller Krokom. I afseende på byggnadssättet var
vidare fastslaget, att statsbanorna norr om Storvik i motsats till dem söder
därom skulle erhålla lättare öfverbyggnad. Däremot skulle bredspårigheten
endast tillämpas för längdbanan, tvärbanan norr därom skulle byggas smalspårig.
Att regeringen i afseende på sistnämnda bana uppoffrat sin gamla princip
om likformighet i statsbanornas spårvidd, hade dels berott på dess
öfvertygelse, att riksdagens bifall till denna bana näppeligen skulle stå att vinna
på annat sätt, dels på den omständigheten att denna bana skulle bilda
mellanstycket till två smalspåriga banor. Men länge dröjde det ej, innan
regeringen fick en kärkommen anledning att upptaga denna fråga till ny
behandling. En tid efter riksdagens slut inkom nämligen chefen för
järnvägsbyggnadsstyrelsen öfverste K. G. Beijer till civilministern med en
promemoria, hvari han framhöll de kommersiella och militära skäl, som talade
för tvärbanans utläggning till samma spårvidd som rikets öfriga stambanor
och en stor del af dess bibanor, och sökte visa, att den häraf följande
ökningen i anläggningskostnad i längden skulle befinnas vida mindre afsevärd
än kostnaderna för omlastning med däraf följande olägenheter af tidsförlust
och godsförsämring. Vid samma tid inkom från styrelsen för järnvägsaktiebolaget Sundsvall-Torpshammar ett meddelande, som ställde i utsikt denna banas omläggning till bred spårvidd.
I anledning af dessa nya uppslag meddelade sig civilministern med norska
regeringsdepartementet för det inre rörande önskvärdheten af samma
spårvidds användning äfven för den norska bandelen, därest densamma
bestämdes för den svenska tvärbanan. Då nu svaret på denna hemställan blef ett
afgjordt tillstyrkande af en förändring i nämnda riktning, afläts kunglig
proposition i detta syfte till norska stortinget och - i april 1874 - till
svenska riksdagen. Hela kostnadsökningen för tvärbanans utförande med
bred spårvidd och lätt öfverbyggnad beräknades till 650 000 kronor, och då
dessa medel kunde tagas utaf det af Jämtlands läns landsting beviljade
bidraget å 900 000 kr, kunde enligt regeringens mening denna förändring gå
för sig utan någon rubbning i den plan för de årliga anslagsbeloppen till
Norrlandsbanorna, som förut af ifrågavarande riksdag gillats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
