Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - VIII. Storvik-Ånge, Torpshammar-riksgränsen, 1873-1881
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det kungliga förslaget framkom endast ett par veckor före riksdagens
slut. Den behandling statsutskottet ägnade frågan kunde därför ingalunda
motsvara dess betydelse. Det af regeringen uppgifna östligaste alternativet
mellan Hybo och tvärbanan, eller Johannesforslinjen, som framburits i ett
par motioner, ogillades visserligen också af utskottet såsom både längre och
dyrare, men icke heller det i propositionen i första rummet ställda västra
alternativet blef godtaget. Om man för banan norrut fasthöll dess egenskap
att vara en norrländsk stambana med uppgift att förbinda Norrland med det
öfriga Sverige - i motsats till tvärbanan, som skulle förena Norrland med
Trondhjemsfjorden - så måste det räknas som en brist hos det västra
alternativet, att det förlängde vägen söderut för alla ifrågavarande delar af
Norrland utom Jämtland. Utskottet gillade ej detta sätt att på det öfriga
Norrlands bekostnad gynna en provins, som endast inrymde 1/8 af hela detta
lands befolkning.
Af dessa negativa skäl föredrog utskottet det andra alternativet, dock med
den förändring, att Dusnäsviken omedelbart förenades med Näskott och en
bibana från en punkt mellan dessa orter utlades till Östersund. Utskottet
tillstyrkte alltså riksdagen att, med hufvudsakligt bifall till Kungl. Maj:ts
andra alternativ, besluta längdbanans dragning från Hybo öfver Välje till
Torpshammar eller annan af Kungl. Maj:t vald lämpligare punkt i dess närhet
och därifrån till Håsjö äfvensom anläggandet af en bana från denna ort till
Dusnäsviken och Näskott med bibana till Östersund. De tämligen talrika
reservationerna, som växlade mellan tillstyrkan af regeringens västra
alternativ och yrkande på förnyad undersökning, visade tydligt nog, att frågan
ännu ej var mogen för afgörande.
Också möttes den kungliga propositionen inom kamrarna med den
anmärkning, att redan den ovanliga formen af alternativa förslag röjde, att
saken ej var tillräckligt utredd. Att debatten blef het nog säger sig själf, då
den föregåtts af en agitation, hvartill man knappast sett maken sedan den
stora striden om västra stambanans sträckning norr eller söder om Mälaren
utkämpades. Det norrländska kustintressets förfäktare, bland hvilka i första
kammaren märktes apotekaren J. BRUN, Karl Ekman och lektor J. WIDÉN,
klandrade, att regeringen som hufvudbana framställt icke en längdbana med
uppgift att förena Norrland med det öfriga Sverige utan en tvärbana till Norge.
Bland förkämparna för den västra linjen märktes de båda cheferna för statens
järnvägsbyggnads- och trafikstyrelse. Då hufvudsaken för de norrländska
järnbanorna måste blifva icke person- utan godstrafik, skulle efter dessa mäns
öfvertygelse västra linjen kunna påräkna vida större trafik än en östligare
linje, som delvis löpte jämsides med floddalarna och som endast kunde
erhålla trafik från väster, medan den österut finge konkurrens med sjöfarten.
Jämtlandsintressets speciella förespråkare landshöfding J. G. ASPLUND betonade
likaså, att det västra alternativet skulle erhålla ett vida större trafikområde
och genom bibanor ut till hafvet äfven kunde gagna kustlandet, medan det
östra skulle blifva utan gagn för det inre Norrland. De orter, som genom den
västra linjen finge sin förbindelse med det öfriga Sverige förlängd, lågo i
allmänhet nära hafvet och ägde sålunda i motsats till Jämtland andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
